Kan kvinnor vara fria?

I somras skrev Barbro Hedvall i Dagens Nyheter att Simone de Beauvoirs feministiska klassiker Det andra könet inte är någon "läsning för unga osäkra flickor, men heller inte för dagens kvinnor mitt i livet." Jag kände instinktivt att jag inte höll med. Jag började tänka på varför under läsningen av Simone de Beauvoirs debutroman Den inbjudna från 1943, som först nu kommit i svensk översättning.
Hedvall gillade inte att de Beauvoir drog kollektiva slutsatser om "kvinnan" och "kvinnor" utifrån sina iakttagelser i borgerliga kretsar i Frankrike under tidigt 1900-tal. Jag brukar kunna elda upp mig rätt bra över just det Hedvall tillskriver de Beauvoir: att generalisera egna erfarenheter, så att de framstår som universella istället för just bundna till en viss klass eller en viss tid. Simone de Beauvoir skrev där hon stod: mitt i den franska intellektuella miljön. Men det hon gjorde därifrån var att skriva fram en möjlig väg för kvinnor att vara fria - och det projektet vände sig till betydligt fler än intellektuella kvinnor av hennes egen sort. Litteraturvetaren Toril Moi har lyft fram en stor tillgång med de Beauvoirs tänkande: kvinnors situation kan förstås genom den levda erfarenheten, där kön är en dimension. Men andra situationer, som ålder, klass och nationalitet är också centrala. Det är alltså fullt möjligt att använda Simone de Beauvoirs filosofiska feministiska tankar just för att få syn på hur olika maktordningar funderar tillsammans och var för sig.

Den inbjudna kan ses som en undersökning av om friheten är möjlig, och hur den hänger samman med kön, sexualitet och relationer till andra människor. Toril Moi har kallat Den inbjudna för "en existentialistisk melodram". Vad vi har som romanbygge är det här: scenen är ett krigsoroligt Paris, där relationerna mellan paret Pierre Labrousse ochFrançoise Miquel och den unga Xavière Pagès utgör romanens centrum. Pierre och Françoise definierar sig själva utifrån devisen "du och jag är ett". Men det blir en rätt brutal krock när det där starka, sammanhållande "viet" visar sig vara en tillgång främst för Pierre, medan det för Françoise innebär att hon ger upp sig själv.
Romanens inledningsscen är en minilektion i existentialism: Françoise sitter tillsammans med sin vän Gerbert och skriver, en sen kväll på teatern. Hon går för att hämta whisky, och rör sig genom de tomma korridorerna. Det är hon som definierar omgivningen, får den att finnas till: "Det var bara hon som kunde ge de där ödsliga utrymmena och slumrande föremålen en innebörd. Hon var där och de var hennes. Världen tillhörde henne". Den makten kommer inte att bestå romanen igenom. Det gör inte heller Pierres och Françoises symbios. När de räddar Xavière från att fasta i det landsortssömniga Rouen och betalar hennes uppehälle på det Parishotell där de själva bor vecklar ett triangeldrama ut sig. Stoffet skulle räcka till vilken chicklit som helst. Men i händerna på de Beauvoir lyfter melodramen till en filosofisk nivå. Det hade kunnat bli en hopplös pretentiös historia, men blir istället en lyckad roman. Åtminstone om man står ut med slutet, vilket jag inte är säker på att jag gör. I resten av romanen håller de Beauvoir balansen mellan det skönlitterära och det filosofiska, men avslutningen blir en lite väl kantig filosofisk formpressning.

Åsa Moberg har påpekat att de Beauvoir förnekade kopplingar mellan hennes eget liv och handlingen i Den inbjudna. Men det har inte hindrat att romanen dras med en (alltför?) självklar verklighetsreferens: den berömda "pakten" mellan de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. Pakten innebar att de inte skulle begränsa sig till tvåsamhetens snäva ramar, utan bereda plats för "tillfälliga kärlekar". Pakten har ofta tolkats som Sartres påfund, och feministiska analyser har ofta kretsat kring de Beauvoirs vantrivsel i förhållandet - och ifrågasatt hur fri de Beauvoir själv var egentligen. Det får mig att tänka på dagens debatt, om Maria Svelands kärnfamiljskritiska bok Bitterfittan och hennes radioserie Heliga familjen som har avfärdats med argumentet att hon själv lever i en kärnfamilj. Men det måste vara tillåtet att ifrågasätta kvinnors villkor utan att själv ha lyckats leva idealet.

Det som gör att jag vägrar skuffa undan de Beauvoir på hyllan för "det som hör till historien" är att hon, oavsett sin egen livssituation, envetet ställde frågor om vad det innebär att vara ett fritt subjekt. Hur är det möjligt för kvinnor att bli fria i en värld där att bli kvinna är lika med att bli den Andre? Vilka kollektiva föreställningar om kvinnor gör att friheten uteblir? Vi är fortfarande inte riktigt klara med den berättelsen.

Kan kvinnor vara fria?

Nu finns Simone de Beauvoirs debutroman Den inbjudna för första gången på svenska. Lena Sohl finner en högst aktuell undersökning av om friheten är möjlig, och hur den hänger ihop med kön och sexualitet.