Som ung var jag ingen Karin Boye-läsare. Hon hörde hemma i det borgerliga flickrummet.
Jag var kille, och borgare var jag inte. Hennes persona av helgon och sköldmö tilltalade mig inte. Men en del dikter var lysande, och romanen Kallocain (1940) var ett säreget mästerverk. Hennes röst fanns där i radioinspelningarna. Den grep tag.
Senare har jag begripit att min bild av Boye härstammade från Margit Abenius’ biografi "Drabbad av renhet" från 1950.
Den har förtjänster, men när jag läser Johan Svedjedals "Den nya dagen gryr" förstår jag hur den beskurit och retuscherat Karin Boye. När Abenius skrev var många av Boyes vänner och släktningar ännu i livet.
Hennes mor Signe blev över hundra och dog först på 70-talet. Det gick inte att öppet tala om Boyes bisexualitet för 70 år sedan.
Abenius kan också haft politiska invändningar mot sin gamla studentkamrat från 20-talet. Boyes engagemang i Clarté försvann i boken. Hennes mest kända dikt ”I rörelse” var trots allt ”Clartés kampsång”.
Svedjedal kallar sin bok för ett ”författarliv”, och därmed fullföljer han ett av sina forskarspår.
Han är litteratursociolog och intresserar sig för författares sociala och ekonomiska situation. Detta har varit utgångspunkten i hans biografier om Carl Johan Love Almqvist och Birger Sjöberg.
Karin Boye blir också mycket tydligare när man ser henne som yrkesverksam på en marknad. Hon var högutbildad gymnasielärare. Hon var föreningsmänniska ända sedan studenttiden.
Hon var en intellektuell i sin tid, debattör på vänsterkanten och medlem av redaktionen för den inflytelserika tidskriften Spektrum (som Svedjedal skrev en bok om 2011). Hennes böcker sålde hyfsat, hon deltog i romantävlingar och fick stipendier. Hon satt i styrelsen för Författarföreningen och var medlem i Samfundet de nio. Allt detta är knappast vad man väntar av en sköldmö.*
Svedjedal är grundlig när han följer Boye från den borgerliga familjen i Göteborg, över studietiden i Uppsala och yrkeslivet i Stockholm fram till det tragiska slutet i Alingsås på våren 1941.
Han är försiktig med den amatörpsykologi som annars frodas i slarviga biografier. När han inte vet så säger han det.
Verkanalyserna är fint integrerade i berättelsen. Stilen är klar och har en underström av gott skrivhumör. Jag gissar att jag läst en stark kandidat till årets Augustpris.
Vad jag kan finna blir Svedjedal arg på Boyes uttolkare bara en enda gång. Det gäller romanen "Astarte" från 1932. Boken är hennes mest modernistiska verk, en feministisk och konsumtionskritisk fantasi.
Svedjedal tycks mena att den dragit till sig alltför många av vår egen tids halvsmälta teorigods. Han kontrar genom att påpeka att boken kan ha en av sina rottrådar i den sovjetiska ”produktionsromanen”, något som den radikala teorin kanske inte riktigt vill ta till sig.
Svedjedal vill visa, lite skrattlystet kanske, att han inte går på riktigt vad som helst, och där har han en frände i Boye själv som var en ganska sträng och vetenskapligt skolad rationalist.
Det som är verkligt nytt i Svedjedals biografi är den utförliga och roliga skildringen av Karin Boyes studenttid i Uppsala 1921-26.
De kvinnliga studenterna var inte så många, men de höll ihop. Hon var en sällskapsmänniska, en rolig och begåvad tjej.
Boye formade livslånga vänskaper i Uppsala. Det litterära livet blomstrade på sitt pekoralistiska vis.
De unga männen var omsom föraktfulla, ömsom högaktande. Hon lärde känna bröderna Nils och Vixtor Svanberg som skulle följa henne senare i livet, som älskare och vänner. Victor Svanberg hade en roll i Spektrum några år senare.
De akademiska studierna i grekiska, nordiska språk och litteraturhistoria var påfrestande men nyttiga. Det fanns mycket att ta avstamp från när hon flyttade till Stockholm 1926, ett uppdrott som markerades med ett uppseendeväckande byte av stil, från att ha varit en vanlig studentska (man bekskrev hennes utseende som tre klot på varandra med hårknuten högst upp) blev hon Den nya kvinnan med kort pageklippt hår och moderna klänningar.
Under allt låg depressionerna och gnagde.
Hon kom att acceptera sin homosexuella sida så småningom med psykoanalysens hjälp. Men självmordet, kanske inte så planerat som många hävdat, kom ändå.
Hennes livskamrat Margot Hanel behandlades illa av Boyes omgivning efter hennes död, något som hon inte kunde överleva.
Här anar jag en återhållen vrede hos Svedjedal. Han följer också Boyes ”efterliv” i forskning och offentlighet.
Man förstår hur sköldmön kom till och varför hon måste blekna bort.
*Sköldmö är i nordisk mytologi en stridande kvinna, tillika titeln på en dikt av Karin Boye.