”Vi var generellt rätt deprimerade. Hängde i klungor i föräldrarnas paradvåningar, tömde spritskåpen, drog upp benen i hårda men högt värderade sidenstolar.”
Så beskriver Agnes Hellström tiden efter det att hon och andra hade lämnat Sigtunaskolan Humanistiska Läroverk.
Studentdagens vemodiga avsked och eufori har avlösts av vilsenhet, obehag. Det skulle kunna ses som uttryck för posttraumatisk stress, internateleverna agerar som hemvändande krigsveteraner.
De vill inte gärna berätta vad de varit med om vid fronten, de som plågas av minnen från skoltiden vet att de knappast kan räkna med omvärldens medlidande.
För de icke-invigda är internateleverna privilegierade snobbar och överklassbarn och därmed stämplade som osårbara.
Det blir också milt uttryckt motigt att räkna med förståelse från andra före detta elever.
Agnes Hellström som var elev vid Sigtuna 1995 – 1998 och som 2009 kom ut med romanen Ränderna går aldrig ur, i internatskolemiljö, vet hur det känns att bli betraktad som en svikare, en desertör. En som inte nöjer sig med återträffarnas mysiga nostalgi, där man förenas av längtan tillbaka och ser fram emot att de egna barnen ska få gå i samma skola.
Hon analyserar på ett imponerande vis sin egen ambivalens, å ena sidan
suget tillbaka till gemenskapen, å andra sidan blir minnena alltmer smärtsamma. Det som gör det svårt för henne och andra att berätta vad de varit med om är inte de kränkningar de utsatts för, utan att de dessutom varit med och kränkt andra. Den entydiga offerrollen är lättare att bära, jämfört med den tilltrasslade dubbla identiteten, som offer och förövare.
Hellströms bok ger utrymme och röst också åt dem som inte alls har några plågsamma erfarenheter att hantera, skolan kunde ju föralldel vara ett alternativ till något värre.
En kvinna som varit elev vid Lundsberg under 1960-talet beskriver hur hon i efterhand förstått skolans betydelse, särskilt för pojkarna: ”De hade vuxit upp i känslokyla med frånvarande föräldrar. Att komma till Lundsberg blev att få ett riktigt hem, med närvarande syskon och vuxna. Slagna blev de hemma också, ofta värre än vad lite kamratuppfostran förde med sig.”
Att vara utan att synas. Om riksinternaten Lundsberg, Sigtuna och Grenna kommer närmast osannolikt påpassligt, mitt i turbulensen kring Lundsberg. Den
erbjuder något annat än mediedebattens polarisering, anklagelser och försvar.
Inte bara genom Hellströms personliga erfarenheter, det är dessutom en klassisk, gedigen reportagebok som återger riksinternatens historia, parallellt med folkhems-Sveriges. Här finns påminnelsen om att det är statsbidragsunderstödda internat, ett uttryck för samförståndsanda. Socialdemokraterna såg gärna att elitens barn stannade inrikes, till fromma för framtida nätverk.
Men det som gör boken riktigt intressant är att Agnes Hellström lyckas så väl med att begripliggöra det obegripliga; det sektliknande i balansgången mellan frivillig närvaro och gisslansituation och därmed mekanismerna bakom försvarstalen för en skolform som hittills varit en högriskmiljö för psykiska och fysiska övergrepp.