Kampen för ett eget livsutrymme

I sommarnumret av Svensk bokhandel, där höstens debutanter presenterar sig själva, berättar Elisabeth Lindfors om en tidigt väckt författardröm som först långt om länge kommit att förverkligas. Studier, familj och annan yrkesverksamhet, bl a som informationschef vid Upsala stadsteater för en del år sedan och därefter samma befattning hos Stockholms stadsteater, har föregått förstlingsverket.Men nu är det dags! I dag ger Elisabeth Lindfors ut sin första roman med titeln Hon hette Agnes. Lite grand delar författaren livsöde med sin huvudperson i boken. Också Agnes umgicks från första början med konstnärsplaner. Mendär dröjde det ännu längre innan de kunde förverkligas.FattigsverigeEn viktig faktor i Agnes fall var, att hon växte upp i det Fattig­sverige där den egna försörjningen var viktigare än allt annat. Inte heller oväsentligt var att hennes levnadslott kom att avgöras av dåtidens familjemönster, som bestämde att de flesta kvinnor som gifte sig också skulle bli hemmafruar. Vad den här boken förmedlar är därför till allt annat ett äreminne över hela den generation som fick se sina egna behov och intressen ställda åt sidan till förmån för en kärnfamilj av gammaldags märke.På också ett annat plan kan Elisabeth Lindfors roman sägas vara ett stycke samhällsdebatt. Det är när den diskuterar den svenska kooperativa rörelsen, dess ideal, uppgång och fall. Det är en utveckling som dessutom följer Folkhemmets tidsaxel. Från kampåren under 1900-talets inledning, då fackföreningarna var en pådrivande faktor i uppbyggnaden av ett samhälle där de sämst ställdas villkor kom att förändras i grunden. Till åren av nedmontering som pågått de senaste decennierna.Geografisk spridningMen huvudspåret i boken är ändå knutet till huvudpersonen Agnes och hennes äktenskap med ungdomsvännen Knut, som gör karriär från springpojke i Konsum till att så småningom bli mäktig direktör i Stockholm. Geografiskt hinner romanen under denna tid förflytta sig över hela Sverige från nordligaste Norrland till den sydligaste utposten i Skåne. Och på samma gång skild­ras i närbild en samhällsförändring där de inblandades mentala anpassning inte alltid håller jämna steg med alla nya attityder och ideal.För Agnes blir därför hela tillvaron en kamp ur underläge för att hitta ett utrymme som kan vara hennes eget. Det är en livsbrottning som börjar redan i barndomen och i relationen till föräldrar och syskon och som fortsätter alla åren igenom ända fram till den sena ålderdomen. Inte minst är det en fråga om att balansera mellan tillliten till livet och alla destruktiva impulser, för att de senare inte skall ta överhand.Bitterhet och besvikelseDär finns åtskilliga känslor av bitterhet och besvikelse och av att vara osedd och lurad. Liksom upplevelser av ett liv som gäckar det mesta som har med drömmar och förhoppningar att göra. Elisabeth Lindfors visar sig efter hand äga en psykologisk skarpblick av det ovanliga slaget när hon skildrar Agnes ojämna kamp med de inre demonerna. Och det ömsinta porträttet av huvudpersonen blir stundvis riktigt gripande.Samtidigt har författaren förankrat sin berättelse i en konkret vardag där urvalet detaljer ger en mycket exakt återgivning av den sociala samhällsresan från norrländsk glesbygd till överklassvåningen vid Odenplan i Stockholm.Medan maken Knut går från klarhet till klarhet under sin nästan om en saga påminnande klättring uppför samhällsstegen, följer Agnes livskurva en betydligt krokigare bana. Och hos henne tillkommer dessutom känslor av utanförskap, oduglighet och osäkerhet som efter hand mynnar ut i olika tillstånd av grav psykisk ohälsa.SäkerhetsventilerTrots detta nöjer sig författaren inte med att skildra Agnes som enbart en förlorare i den här samhällsprocessen. Oljefärgerna blir en av hennes säkerhetsventiler förutom några otroheter som kan ses som ett revoltförsök mot de rådande familje­idealen. I samband med detta senare finns även en inte ointressant diskussion om den lögn som hör hemma i gråzonen mellan vitt och svart.Till det man gärna hade velat läsa mera om hör Agnes relation till fadern och hennes upplevelser härvidlag att vara osedd och oälskad. Likaså fungerar den frispråkiga och starka väninnan Merete som en tydlig motbild till inte minst det kvinnoideal som styr så mycket i Agnes liv. Läsaren lämnas lite grand i sticket med den nyfikenhet Merete väcker. Ändå finns det en tydlig koppling, vill man gärna tro, mellan väninnan och de färgsprakande målningar som Agnes målar på slutet.Över huvud taget är det påfallande hur romanen under läsningens gång blir allt tätare och säkrare berättad och får alltmer av liv och nerv. Låt vara att en del av inslagen och utvikningarna kan kännas en smula ditplacerade som utfyllnad. Men sådant är inte ovanligt hos debutanter som ännu inte riktigt hittat fram till en självklar form för vad de vill säga eller till sin egenart.Utvecklingsbar plattformMed Hon hette Agnes visar Elisabeth Lindfors ändå att hon mer än väl behärskar hantverket och har skaffat sig en i hög grad utvecklingsbar plattform för framtiden. Det bådar gott för hennes fortsatta författarskap.