Kämpar för fred i Liberia

När Nobels fredspris delades ut förra året var det mest ljus på Ellen Johnson Sirleaf, Liberias president och Afrikas första kvinnliga statschef. De två andra pristagarna, jemeniten Tawakkul Karman och Sirleafs liberianska kvinnofrände Leymah Gbowee, hamnade i skymundan. Antagligen eftersom de är mindre kända i västvärlden. I självbiografin Tillsammans är vi starka – skriven innan fredspriset tillkännagavs – berättar Leymah Gbowee sin egen historia, och det är tydligt att Sirleaf har mycket att tacka henne för.

Boken börjar när Leymah Gbowee tar studenten sjutton år gammal. Hon är uppvuxen i enkla men stabila förhållanden i landets huvudstad Monrovia och planerar att plugga till läkare. Men samtidigt som Gbowee firar sin examen 1989 tar sig rebellledaren Charles Taylor in i landet via Elfenbenskusten. I början är det inte många i Monrovia som bryr sig – de tvivlar på att striderna kommer att nå huvudstaden. Men upproret som snart skulle krossas blir startskottet till det första inbördeskriget, som senare följs av det andra och sammanlagt pågår de i mer än tio år. Och Leymah Gbowees historia blir för alltid sammanlänkad med krigets.

Gbowees berättelse går att dela upp i ett före och efter hennes destruktiva förhållande med Daniel, mannen som blev far till fyra av hennes barn, men som även var mannen som slog och bedrog henne gång på gång. De träffades när hon hade återvänt ensam till Monrovia efter att ha levt i flyktingläger i Ghana – Daniel hade pengar och erbjöd ekonomisk trygghet. Dock blev förhållandet ett trauma som på sätt och vis gav Gbowee djupare personliga sår än kriget någonsin gjorde.

Att lämna Daniel blev en frigörelse för Leymah Gbowee. Hon började studera socialt arbete vid universitetet, och blev efter examen ledare för det nystartade Nätverket för kvinnors fredsarbete. Hon blev även talesperson för den så kallade massaktionen för fred – tusentals kvinnor som sittstrejkade på en fotbollsplan. De kallade sig Liberias mördrar och krävde att president Charles Taylor skulle inleda fredssamtal med de nya rebellgrupper som hade bildats i landet.

Kvinnors utsatta position i konflikter är sorgligt bortglömd. Det är en lång väg mellan fina FN-resolutioner, som 1820 som slog fast att våldtäkt är krigsbrott, och verkligheten som drabbar kvinnor och barn när världssamvetet vänder bort blicken. I detta perspektiv är Tillsammans är vi starka en viktig och omskakande bok. Vissa av grymheterna som Leymah Gbowee berättar om är ofattbara, som när hon arbetar med före detta barnsoldater som skryter om hur många de våldtagit under kriget: ”det var den roligaste sporten vi hade … Gamlingarna var bäst. Det var så länge sen de hade gjort det att det var som att knulla oskulder.”

Leymah Gbowee försöker också inge hopp. Historien om hur massaktionen belägrade fredsförhandlingarna i Ghanas huvudstad Accra och ockuperade hotellet där överläggningarna ägde rum är inspirerande. I många afrikanska kulturer är det en förbannelse att få se en gift kvinna naken, och i ett tillstånd av okontrollerbar ilska började Gbowee ta av sig kläderna när vakterna på hotellet hotade att arrestera henne. Det blev en vändpunkt för fredssamtalen som dittills mest hade varit krigsherrar som semestrade på lyxhotellet, samtidigt som kriget rasade i Liberia.

Tillsammans är vi starka ska läsas som ett vittnesmål över hur Liberias inbördeskrig drabbade landets kvinnor och barn, och om hur Massaktionen för fred skapades. Som litterärt verk har boken tyvärr en del av de brister som är typiska för den självbiografiska genren. Det är en berättande prosa som tappar intensitet på grund av allt för långa transportsträckor, och texten slutar i en form av glorifiering av huvudpersonen. Det är inte att Leymah Gbowee strör guldströssel över sig själv, men på grund av en iver att berätta allt som hon har varit med om glömmer hon bort sig själv som person. Det blir svårt som läsare att komma henne nära.

Men de afrikanska kvinnornas kamp förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Därför är det synd att Ellen Johnson Sirleaf – som stödde Charles Taylor i krigets inledning – fick mest medial uppmärksamhet när Nobels fredspris delades ut. Sirleaf hade aldrig blivit president om det inte var för Leymah Gbowee och hennes kvinnliga medkämpars envisa strävan efter fred.