Kameraåkningar längs Fyris stränder

Det känns som om något äntligen börjat hända litterärt vid Fyrisåns stränder när Nils Håkanson nu debuterar med Nya Aros — roman i skilda berättelser. Håkansons bok är ett klassiskt försök att spegla ett samhälle, och författaren visar inte minst sitt goda språk­gehör, konstaterar Peter Fröberg Idling.En bidragande orsak till att Uppsala ibland känns som Sveriges största småstad är bristen på intressant litteratur som skrivs i Domkyrkans skugga. Sedan 1960-talet har Uppsala snarare liknat ett litterärt bakvatten än en källa för nya friska strömmar. En Malmö­liga eller OEI känns nästan otänkbar i Uppsala.Ett undantag är emellertid det lilla förlaget Ruin, som de senaste åren blivit allt intressantare. Grundat av ett gäng Uppsalakillar har de åter börjat fylla i konturerna av sin hemstad på den litterära kartan. Exempelvis med Mohamed Omars uppmärksammade diktsamling Tregångare.Nu debuterar en av förlagets upphovsmän, Nils Håkanson, med Nya Aros — roman i tio berättelser. Och det känns som något äntligen börjar hända vid Fyrisåns stränder igen.De tio kapitlen är med ett undantag förlagda till Uppsala och stadens närmaste omgivningar. De skulle nästan ha kunnat kallas noveller, med vissa återkommande personer, men berättelser är nog en bättre benämning. Det gemensamma är platsen och dess stämningar.Det är med andra ord i det närmaste ett klassiskt försök att speg­la ett samhälle genom ett axplock av dess invånare. Här finns exempelvis ett killgäng som fördriver sitt sommarlov, en medelålders personlig assistent med rötterna i Chile, en fastighetskung i stads­jeep, en försäljningschef vars vardag sedan länge kvävt varje gnista i sambolivet. Alla rör de sig genom samma gator, med tydliga platsmarkörer, och emellanåt korsas deras spår.Nils Håkanson har tidigare översatt flera romaner från ryska. För sådant krävs mycket gott språkgehör. Och det går igen på varje sida i Nya Aros.Det var länge sedan jag läste en debutant med ett sådant rikt och välavvägt språk. Håkanson blandar med stor säkerhet olika språk­nivåer. Dialoger och texter glider friktionsfritt in i varandra. Bara att han låter vissa karaktärer prata Uppsalamål utan att det blir fånigt är en liten bedrift.Dessutom tvekar han inte inför egna välfunna ordkonstruktioner, som när den numera rullstolsburne och slagrörde Stefan på ett fotografi beskrivs som "en tjugofem­årig raggarglading, stolt leende intill en sportbil".Över huvudtaget arbetar Håkansson med förtätning av språket. Scener etableras med minsta möjliga medel. Exempelvis inleds den åttonde berättelsen med: "Ett kök, ett bord, en fader skrävlar." Tankarna går till Peter Kihlgårds Anvisningar till en far. Annat andas samma luft som Stig Dagermans Nattens lekar.En grundförmaning till nybörjarförfattare brukar vara att de ska hålla i berättarperspektivet, helst så att knogarna vitnar. Börjar det glida riskerar texten att haverera. Håkanson släpper det emellertid omgående. Med ideliga kameraåkningar flyttas läsaren från den ena personen till den andra. Berättaren går in och ut ur olika huvuden och tankesystem.Det krävs stor skicklighet för att lyckas med något sådant. Håkanson arbetar dock mycket medvetet med pronomen och med något litet undantag blir vågspelet en i det närmaste en virtuos uppvisning.Håkanson lyckas också fånga många av de stämningar som åtminstone jag förknippar med Uppsala. Beroende på vad man tycker om Den eviga ungdomens stad, kan man nog känna såväl värme som förakt inför samma scener. Ofta är det en slags icke-stunder som ritasupp — gallerian som snart ska öppna för ännu en dags kommers, minuterna efter bostadsrättsföreningsmötet förklarats avslutat, en stund på torget utanför S:t Per.Berättelserna är i sig koncentrerade och tämligen händelsefattiga. Men de är inte laddade med outtalade drifter och begär, som hos exempelvis Raymond Carver. Snarare dröjer de i ett slags instängdhet ochtomhet. Något den avslutande berättelsens fluga, som lever hela sitt liv instängd mellan dubbelglasen i ett lägenhetsföns­ter, kan tjäna som symbol för.Och det är väl det som blir den enda invändningen mot en av årets galantaste debuter — det känns inte alltid så angeläget. Berättelserna är såväl skickligt skrivna som konstruerade, men det finns en lätt distans till händelser och karaktärer. Det antyder att de är skrivna mer med huvudet än med magen. Den dagen Håkanson törs loda i själens mörkare skrymslen och sätta inte bara sin skicklighet utan även sig själv på spel, då kan Uppsala ståta med en ny stor författare.