Jenny Wrangborg gästade Uppsala stadsteater under 2009 med föreställningen Vi är här nu av och med poeten själv tillsammans med bandet Stormen. Nu debuterar hon med diktsamlingen Kallskänken. Dikterna rör sig bland arbetare. Miljön är café- och restaurangköken och handlar om förhållanden där, om chefen som spionerar på sin personal, gästerna som skäller på serveringen och dåliga arbetsförhållanden. Med det bryter hon in på ett ovanligt område för den svenska samtidspoesin.
Omslaget på Wrangborgs nya bok pryds av en brödkniv med titeln Kallskänken rakt över bladet. Hon berättar också knivskarpt, hon kryssar konkret fram bland redskap och arbetskamrater. Hon hittar talande situationer och belyser dem detaljerat och kontrastrikt. Det är en dysfunktionell miljö där måttet är mannens. När någon för en gångs skull inte skäller, på de som gör fel, är han tålmodig för att han ständigt är lite berusad. Här kommer jargongen fram, sexismen och bristen på empati och värme:
Blåtiran
"Hon var den starkaste kvinnan; tvåbarnsmor, servitris, vann allas respekt med sin skicklighet med fyllorna i baren.
Hon hoppade in extratimmar när andra hade lämnat förklädet på disken och bett chefen att dra åt helvete. Ställde upp när folk hamnade på sjukhus, gick på begravning, flydde från myndigheterna.
Hon hade skiljt sig och kämpade med lämningar, hämtningar, dagskift, nattskift, övertid och besöksförbud.
När hon kom in till jobbet med blåtiran och chefen fick se hennes sönderslagna ansikte sa han, att hon inte skulle ta med sig problemen till jobbet.
Han kunde inte ha henne jobbandes när hon såg ut sådär och hände det igen var hon inte välkommen tillbaka."
Diktjagets lösning på problemen blir, inte helt oväntat, att ansluta sig till facket. Det slutar med att jaget får sparken för att ha organiserat sina arbetskamrater. Det finns något så ovanligt som en berättelse inbyggd i diktsamlingen.
Här finns några dikter som drar diktsamlingen åt att bli en politisk pamflett. De fungerar till en början som ett halmstrå för diktsamlingens jag. I en av dikterna säger det: ”Jag behöver hoppet / och nödvändigheten i befrielsen” . När jaget sedan mot slutet låter mer övertygad om vägen önskar man att Wrangborg lämnade det hela mer öppet, litade på sin läsare. För vem sympatiserar inte med den som får arbeta övertid utan betalning?
Ingen annan lojalitet behövs än att se. I detta avseende står debutanten inför ett vägval. Politisk dikt kanske glädjer politiker, de citerar den i sina tal, men den tillfredställer inte lyrikläsarens vilja till närhet, fördjupning och detaljer.
Ändå imponerar Wrangborg mest. Den största delen av sin poesi ägnar hon åt att se. Hon har en klar blick och en förmåga att skriva oerhört skarpa skildringar. Hon är en skicklig berättare med den nödvändiga anspråkslösheten i bagaget. Det är något att ta till vara på.