Kallifatides förunderliga hjältesaga

Theodor Kallifatides är en svensk författare med svenskan som sitt litterära verktyg. Den lärde han sig vid ankomsten i början på 1960-talet genom att läsa Strindbergs drama Fröken Julie. Det innehöll ord och vändningar som bara i begränsad utsträckning hade några motsvarigheter i dåtidens läroböcker för invandrare. Det gick bra ändå. Även om de damer som uppvaktades blev aningen konfunderade över sedermera filosofistudenten Kallifatides språkbruk.I sina böcker, allt sedan debuten som författare med diktsamlingen Minnet i exil, vilken kom 1969, har Theodor Kallifatides blandat rejält mellan sitt grekiska ursprung och sina svenska erfarenheter. I den för fem år sedan utgivna essäboken Ett nytt land utanför mitt föns­ter sammanfattade han sina erfarenheter i ett slags livssummering. Det är i den boken han lyfter fram språktillägnelsen som den kanske viktigaste faktorn för en framgångsrik etablering i ett nytt geografiskt och socialt sammanhang.Frågan är dock om han varit lika grekisk tidigare som i den i dag utgivna nya romanen Herakles. Den handlar om en av den antika mytologins mest berömda hjältar och låter läsaren följa med långttillbaka i tiden till vår västerländska civilisations gryning. Det kan tyckas aningen djärvt när just de västerländska rötterna kanske inte hör till de allra mest politiskt korrekt omhuldade. Men frågan är om inte författaren i själva verket gör en väldig kulturgärning, när han försöker sprida lite kunskaper om sagor och myter, som under århund­radenas lopp levt vidare i konst, tea­ter och litteratur som diktade vittnesbörd om de villkor på vilken en hel kulturkrets vilar.Det är inte första gången Kallifatides tar sig an ämnet. Redan med prosaboken Afrodites tårar skrev han för tio år sedan en mycket läsvärd och upplysande handbok om hela den grekiska mytologin. Från urgudarna med Uranos som världens förste härskare till hela Olympen med Zeus i högsätet. Det skall mycket till om vi skall göra oss urarva detta ymnighetshorn av berättelser som inte så lite avslöjar såväl högt som lågt om människans innersta böjelser och djupaste fantasier och drömmar.Romanen om Herkules följer den ljushåriga heroens öden och äventyr alltsedan denne blev till under den långa natt då Zeus läg­rade hans mor Alkmene. Men boken rör sig också ännu några steg tillbaka i tiden för att få med sagan om Oidipus. Den sistnämnde var som bekant Herakles morbror. Under årens lopp har Kallifatides utvecklat en mycket personlig stilkonst. Det är den som gör den här romanen både så spännande, rolig och lärorik att läsa. Där finns många exempel på den ironi, i synnerhet när de erotiska sidorna av tillvaron står i förgrunden, som författaren tagit med sig från sitt hemland. Där ingår åtskilliga av de som förnumstiga understatements formulerade kommentarerna som i förbigående, när livets riktigt stora frågor avhandlas. Och Theodor Kallifatides skulle inte vara den oemotståndliga berättare han är, om han inte så suveränt behärskade konsten att hålla sina läsare fångna med absolut gehör för förvecklingarnas inneboende puls.Det är alltså ett läsäventyr av högsta rangen att följa med när de tolv storverken tar plats på scenen efter varandra i en strid ström. Herakles stora problem här i livet var hans övermäktiga fysiska kroppsstyrka. Så länge det handlade om att lära sig självförsvar, jaktknep och krigskonst gick det bra. Men när han utan att kunna styra impulserna ger sig på musikläraren med dödlig utgång har det gått för långt. Straffet blir sex års förvisning till bergetKitharion, där han dock får tillgång till allt vad herdarna äger av överlevnadsförmåga.Vid hemkomsten väntar både bröllop med Kreons dotter Megaira och sedan familjeliv som resulterar i tre barn. De inre demonerna och de okontrollerbara mörka krafterna inombords får honom dock att ännu en gång mista kontrollen. Och det är då den riktiga strafftiden börjar med förvisning denna gång till Evristeas i Thebe, vilken ger honom uppgift efter uppgift i hopp om att han aldrig skall komma tillbaka.Och det är nu som Herakles möter det lejon vars päls sedan blir ett av hans viktigaste attribut, nedgör hydran och möter den hind som Kallifatides helt frankt bytt ut mot en älg. Så följer historierna omvildsvinet, om rengöringen av Augias stall, om de fyra köttätande hästarna och om de gyllene äpplena och till slut hämtningen av underjordens väktare, hunden Kerberos, bland alla berättelser som brukar förknippas med Herakles många försök att ställa tillrätta, där det dock inte alltid blir som han tänkt sig. Den vars kunskaper i grekisk mytologi från gymnasiets gamla latinlinje sjunkit undan får en uppfriskande repetition. För den som möter äventyren för första gången är det mera spännande än hos den skickligast komponerade detektivroman.Men samtidigt har Theodor Kallifatides också skrivit en bok som utan vidare ger perspektiv på vår tids behov av hjältar samtidigt som den diskuterar våldets och styrkans plats när det handlar om idoldyrkan. Där finns även inslag som tangerar samtidsfrågor som fanatismens roll i samhället, opinionernas oberäkneliga växlingar och inte minst ondskan som en ofrånkomlig del av tillvaron. Likaså har författaren en hel del att säga såväl om friheten som om dessgränser och naturligtvis om kärleken.På ett mera allmänmänskligt plan är det svårt att inte beröras av de inslag som har med utanförskap och främlingskap att göra. Ett annat viktigt motiv i romanen berör sådant som lidande, försoning och förlåtelse. Och trots huvudpersonens omåttlighet i de flesta bemärkelser saknas för den skull inte stråk av både vemod och sorg. Lite grand som ett grund­ackord ljuder dessutom romanen igenom uppmaningen från orak­let i Delfi om värdet av människokunskap: "Känn dig själv".Det blir därför kanske lite överrumplande när Theodor Kallifatides slutar romanen med att prisa världens skönhet. Men sådan är han och hans bok, överraskande, oförutsägbar och förunderlig. Man önskar den många läsare.