Kaiser i bokform
Ingolf Kaiser, Uppsalas mest svartsynta skulptör, presenteras för första gången i bokform. En fin introduktion till ett spännande konstnärskap, tycker Sebastian Johans som hoppas på en efterklang i form av en stor beställning.
Ingolf Kaiser
Foto: Jörgen Hagelqvist
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I den sakrala miljön blir skulpturen givetvis en illustration av den avrättade gudasonen, men skulpturen stannar inte där utan gestaltar något större och mer allmänskligt. Är det någon Uppsalakonstnär som förtjänar en monografi så är det Ingolf Kaiser. Och det är precis så redaktören Bo Gräslund har resonerat, och nu är boken Ingolf Kaiser, efter åratals ansträngning, äntligen färdig.
Med ett stort bildmaterial och ett antal texter av initierade Kaiser-betraktare har det blivit en fin introduktion till ett spännande konstnärskap. Med fokus på några mer betydande skulpturer får läsaren följa den unge konstnären som genom måleriet långsamt hittar fram till det tredimensionella uttrycket. Färgerna ersattes trevande av ord som inte riktigt fungerade och fick bli lera som blev tyg och sedan huvudsakligen trä.
Jaana Kaiste, professor i tyska vid Uppsala universitet, ger i "Från dröm till verklighet" en inblick i Ingolf Kaisers arbetsprocess där ord och drömmar samlas i mappar som har blivit en källa som konstnären gång på gång kan tappa när han återvänder till de teman som ligger honom närmast: ruinen, järnvägen, sönderfallet. I den förskjutna eller förvridna symmetri som präglar många av konstnärens arbeten ser Kaiste ett rakt spår till de barndomsbilder Kaiser, efter en uppväxt i krigets Tyskland - han kom som flykting till Sverige 1945 - har burit ett helt liv.
För Cristina Karlstam, konstkritiker på denna sida i UNT, består det mest väsentliga i Kaisers konst av en rörelse mellan minne och glömska. En ojämn kamp, inte helt olik den mellan liv och död, där minnet till slut måste ersättas av den stora glömskan. Men också, kanske just därför, en kamp som är oerhört viktig. Konstnären lyfter, konstaterar Karlstam, "det konkreta minnet och ger det en form som står över tid och rum och som därigenom får en räckvidd och tillämpning av betydligt större vikt."
Vagnen, den ruinerade nedfallna kyrkklockan, korsnedtagningen, den sönderslitna torson det stelnade vatten som vi kan se i den offentliga diabasskupturen Till Lethe utanför Geocentrum i Uppsala. Ingolf Kaisers allvar lockar till en diskussion som rör sig kring de stora frågorna, och poeten Krister Gustavsson tangerar ett flertal i kort exposé av tankar kring några skulpturer och pekar på ett släktskap till en annan konstnär som ägnade ett liv åt att gestalta mänsklighetens fruktansvärda vansinne, nämligen Joseph Beuys.
Tyska Maria Rüger delar Kaisers krigserfarenheter och lyfter, som flera andra skribenter, fram den tydliga linje som finns i Kaisers mer betydelsefulla verk och det tjugonde århundradets stora tragedi, och Anders Åman, professor i konstvetenskap, ger en sammanfattad biografi och intervjuar konstnären. Åman, som inte hann uppleva bokens färdigställande, närmar sig ämne och upphovsmakare med samma direkthet som han tidigare har diskuterat den svenska stadens arkitektur och frågar Kaiser om det är riktigt att han alltid har känt sig främmande och missförstådd i Sverige. Ja, svarar konstnären, "men det har jag gjort överallt."
Boken Ingolf Kaiser erbjuder flera ingångar till sitt ämne, och även om flera av de medverkande texterna gärna kunde vara lite längre blir den samlade bilden heltäckande. Som Uppsalabo kan man förstås inte låta bli att hoppas att boken ska bli ett incitament för ett nytt offentligt verk av Ingolf Kaiser - om inte utanför ett nybyggt konstmuseum - så varsomhelst. Det vore både Kaiser och Uppsalabon betjänta av.
Ingolf Kaiser
Redaktör: Bo Gräslund
(Karin Hallgren produktion/Balderson förlag)
Redaktör: Bo Gräslund
(Karin Hallgren produktion/Balderson förlag)