Decennierna kring 1800-talets mitt var den medicinska fakulteten i Uppsala hotad. Starka krafter arbetade för att läkarutbildningen – och kanske på sikt universitetet – skulle flyttas från den uppländska landsortshålan till huvudstaden. Den naturfilosofiskt inriktade Uppsalamedicinen hade hamnat på efterkälken. Tjänsterna var få och undervisningen bedrevs i undermåliga lokaler i Konsistoriehuset och det gamla akademiska sjukhuset från 1700-talets början, Nosocomium vid Riddartorget.
En framgångsrik motaktion med kirurgprofessorn Mesterton i spetsen ledde på 1850- och 60-talen till en utbyggnad av fakulteten, nya institutionsbyggnader och ett nytt akademiskt sjukhus. Förloppet finns utförligt beskrivet i Carl Frängsmyrs formidabla, nyligen utgivna universitetshistoria. Frängsmyr sammanfattar: ”Förutom det energiska motståndet från professorerna bidrog säkerligen de generösa donationer som inflöt från mecenaten Anders Regnell i Brasilien till frågans utgång.”
Vem var då den brasilianske mecenaten som bidrog till att rädda universitetet till Uppsala? Här döljer sig ett märkligt uppsaliensiskt artonhundratalsöde och universitetets störste välgörare efter Gustav II Adolf, som nu välförtjänt fått en biografi i Bo S Lindbergs Anders Fredrik Regnell. Läkare, botanist och donator.
Regnell föddes som oäkta son till en anonym piga. Efter några tidiga barndomsår som fosterbarn hos en sadelmakare i Marielund kunde han sexårig flytta in till fadern som var traktör vid Stora Torget i Uppsala.
Denne verkar dock inte ha haft mycket tid för sonen, som inackorderades hos en änka. Regnell bar inte ens faderns namn, Ringnell. När han började skolan skrev läraren namnet fel och gossen lät det bero.
Efter genomgången Katedralskola ägnade Regnell sina första universitetsår åt det som var hans främsta intresse i livet, botaniken, för att sedan övergå till medicinen. Han sägs ha utmärkt sig mer för flit än begåvning, ”hade inte någon dragning åt de nöjen som lockar unga män… jämn och lugn till sinnelaget, ihärdig i åsikter och envis, sparsam i ord och utgifter”.
Regnell avlade sin med lic-examen och arbetade ett par år som kirurg i Stockholm. Sedan ungdomen led han av en svår lungsjukdom, som 1840 tvingade honom att vid trettiotre års ålder emigrera till Brasilien. Han bosatte sig i den lilla staden Caldas på höglandet, där klimatet var behagligt.
Det fanns få läkare i trakten och Regnell kunde bygga upp en framgångsrik praktik. Han höll sig ajour med den medicinska utvecklingen och skickade efter såväl litteratur som instrument hemifrån.
Men det var inte som läkare som han i första hand skapade sin förmögenhet utan genom en lönsam låneverksamhet och investeringar i kaffeplantager.
Genom sina flitiga kontakter med hemlandet hade han på 1860-talet blivit uppmärksammad på att den medicinska undervisningen var hotad vid det universitet där han trettio år tidigare fått sin utbildning. När Regnell önskade ge medel till byggandet av en fysiologisk institution var det den första i en rad stora donationer. Det första Regnellianum i kvarteret Munken följdes av ett andra i Fågelsången.
Regnell odlade även sitt botaniska intresse. Han ville göra Brasiliens flora känd i Europa och skickade varje år mängder av pressade växter till olika botaniska institutioner. Hans namn lever kvar i ett femtiotal särskilda arter.
Störst och värdefullast är de växtsamlingar som Regnell sände hem till Vetenskapsakademin och den botaniska institutionen i Uppsala. Det Regnellska herbariet vid Naturhistoriska Riksmuseet är ett av världens främsta av växter från Sydamerika. Hans alla första donation till Uppsala universitet var ett botaniskt resestipendium. Ett antal svenska botanister reste också under årens lopp ut till Brasilien.
En av dem var den sedermera berömde hjärnforskaren Salomon Henschen. Samarbetet mellan den gamle mannen och den fyrtio år yngre studenten blev ansträngt.
Henschen kallade Regnell en ”snålgucku och pedant” vars enda nöjen var att ”kassera in pengar och pressa växter”. En annan av besökarna liknade honom vid en kaktus, ”överflödande på näringssaft och praktfulla blommor, med egendomliga bisarra former – och rik på taggar”.
Regnells donationer uppgick till slut till mellan hundra miljoner och en halv miljard i dagens penningvärde, lite beroende på hur man räknar.
Så gick det till när brasilianska pengar genom institutionsbyggnader och resestipendier bidrog till Uppsalafakultetetens professionalisering och specialisering i det avgörande skede när medicinen tog steget till modern vetenskap och sjukvård.
regnellianium. .foto: Pelle Johansson
Anders Regnell
Litteratur
Bo S Lindberg
Anders Fredrik Regnell.
Läkare, botanist och donator
Acta Universitatis Upsaliensis
Bäst: Att Regnell äntligen fått en informativ biografi.
Sämst: Den aningen fyrkantiga presentationen.