Kaféteater som roar och förför

Teater:Upsala stadsteater, Teater­kaféet: Sonjas ansikte, en musikalisk lunchteater av Agneta Elers-Jarleman. Regi: författaren, musik och delaktig vid pianot: Gunnar Edander, scenografi och kostym: Karin Wegsjö,ljud och ljus: Jonas Nyström, Mask och peruk: Anna Lilja. Skådespelare: Tytte Johnsson.Författare är ett ihärdigt släkte. Inte nog med att de kämpar på tills en dikt, en roman eller en pjäs är färdig. Emellanåt återvänder de också till ämnen som de redan behandlat en gång.Det är vad Agneta Elers-Jarleman gjort med Sonja Åkesson. Förra våren hade pjäsen Sonja! Sonja! — en folk-hemsprinsessa premiär på Klara Soppteater hos Stockholms stadsteater.Det var en föreställning om den i många läger högt värderade skaldinnan fördelad över tre skådespelare. Kronologiskt uppbyggd och med sin collage- och revyform tog den främst fasta på könsrollerna och kvinnokampen i dikterna.Gunnar Edander fanns med på scenen. Både som tonsättare och musiksektion. Pjäsen skildrade Sonja Åkessons liv parallellt med det svenska samhällets utveckling och föränd-ringar alltsedan 1950-talet. Där fanns gott om plats för all den själens oro och den rastlöshet som genom diktandet hade hittat en osviklig säkerhetsventil.Resultatet av Agneta Elers-Jarlemans återkomst till Sonja Åkesson fick Uppsalapubliken ta del av i den nya pjäs Sonjas ansikte som för ganska precis ett år sedan hade premiär som lunchföreställning på Teaterkaféet. Den recenserades då av Katarina Ehnmark på denna sida.ÖversynNu har Sonjas ansikte genomgått en översyn innan nypremiären i fredags. Uppsättningen ges även denna gång i författarens egen regi och med tonsättaren Gunnar Edander delaktig i skeendet på scenen. Tytte Johnsson gör rollen som Sonja, clownsminkad vid det här tillfället i en monologpjäs, som fyller hela scenen med ett kongenialt författarporträtt.Man kan ta till sig iscensättningen som en välstämd samhällsdokumentär. Men kabaretutförandet lyfter även fram det mesta av vad Sonja Åkessons dikter äger av satir och lågmäld ironi, av innerlig stämningskonst och spröd sårighet. Där saknas inte heller den skrovlighet som hör till detta författarskaps särmärken.I tätpositionOnekligen var Sonja Åkesson en del av folkhemmet, så länge det varade. Hon befann sig ofta i tätposition under dess framväxt och kände i djupet av sin själ vart det var på väg. Ibland satte hon sig på tvären, de-struktivt och med alla bromsar tillslagna. Emellanåt blev hon förbisprungen. Men hon gav ord åt det hon var med om, såg och kände: sin sorg och lycka, sitt deltagande och utanförskap, sin målmedvetenhet och vilsenhet.Orden var ofta de vardagligast tänkbara. Och kanske just därför så ärliga och sanna. När man lyssnar till dikterna eller läser dem infinner sig lätt tanken att även livet, om det ville lära sig lite om sig själv, skulle ha utbyte av dessa texter. Det är inte många poeter, som man kan säga det om.ValörkänsligtTytte Johnsson står inte hela denna väldiga värld långt efter i nyansrik och valörkänslig inlevelse, när hon koncentre-rat och temperamentsfullt förmedlar dikternas alla krumsprång, känslolägen och stämningskast. Tillsammans med Gunnar Edander ger hon liv, röst, rörelser och melodi åt en tillvaro med ett register utöver det vanliga och som här fått många både roliga och eftersinnande genomslag.Ingen behöver tveka om, att det är Sonjas ansikte, utformat som ett mångfasetterat känsloäventyr, vi får se i den här lunchföreställningen. Den ges under september och oktober månad ut. Passa på att ta del av Tytte Johnssons och Gunnar Edanders gemensamma förförelsekonster!