Julstämning i skyttegraven

En gång i folkskolan hörde jag vid morgonandakten en berättelse om att soldaterna på västfronten en julnatt under första världskriget skulle ha lagt ner vapnen och träffats över skyttegravarna för att fira jul tillsammans och sjunga helgens sånger. När jag sedan i vuxnare och mera kritisk ålder erinrade mig den berättelsen, menade jag att den säkert var en skröna, en from legend.Sann historiaEn nyutkommen bok av professor Stanley Weintraub, historiker från Pennsylvania State University, visar emellertid övertygande att berättelsen har ett ordentligt stöd i källorna. Det finns många myter från första världskrigets dagar, säger han, men denna historia är faktiskt sann. Vittnesbörden är många, från samtida tidningsartiklar och brev till memoarer, i ganska sen tid.Under den varma sommaren 1914 hade krigsentusiasmen stegrats i de berörda länderna. Propagandamaskinerna betonade hur viktigt det var att hata den bestialiske fienden. Frågan är hur pass djupt den enkle soldaten tog till sig detta trummande. Weintraub visar att många tusen tyskar faktiskt hade tjänstgjort i England före krigsutbrottet som kockar, servitörer, frisörer m m. De hade snabbt kallats hem och ställts under fanorna.Det var inte helt lätt för dem att plötsligt se på sina tidigare arbetskamrater som omänskliga varelser. Naturligtvis var det något annorlunda när det gällde relationerna fransmän—tyskar, där såren från 1870—1871 alltid hölls öppna. Men invånarna i Sydfrankrike, som aldrig hade drabbats så direkt, var inte besjälade av lika stor krigsentusiasm.Detta om bakgrunden. Initiativet till det gemensamma julfirandet kom "underifrån" och tyskarna tycks ha tagit första steget. En brittisk kapten som var ute på rekognosering märkte att klockan sex på julaftonskvällen upphörde skottlossningen. Vid 23-tiden kom ett meddelande — på engelska — från tyska sidan: "Hör ni engelsmän, varför kommer ni inte upp". Svaret blev "Kom upp själva!". Så hörde man någon sjunga Stille Nacht, heilige Nacht, en sång som också engelsmännen kunde delta i, på sitt eget språk.Så startade en av krigshistoriens märkligaste julnätter med mat och dryck kring eldarna i skyttegravarna, utbyte av tidningar och små julgåvor och en myckenhet av sång. Det slår läsaren att just visorna spelade en så stor roll, alltifrån de kända julpsalmerna med en internationell prägel till satiriska och lustiga, ibland tillfälligt hopsnickrade verser, som sjöngs på kända melodier av typen It's a long way? Man skämtade också ohämmat med varandra och travesterade motpartens nationalsånger.Spänstigt och faktafylltWeintraub skriver spänstigt och hans uppgifter är alltid väldokumenterade. Risken finns bara att man går vilse i vimlet av fakta. Men hela episoden är intressant som en annorlunda tidsbild. Envar som har gjort militärtjänst, också i vårt stillsamma land, har hört klagomål över vad "storgubbarna" hittat på. År 1914 var det också så; ledande politiker och militärer motarbetade de menigas julaftonsprojekt, som de hade hört glunkas om.En engelsk talesman hade föreslagit att julen "under nuvarande förhållanden" skulle inställas, i varje fall på krigsskådeplatserna. I kurorten Spa, där den tyske kejsaren hade sitt högkvarter, formade sig Wilhelm II:s tal före den magnifika julmiddagen till ett storvulet angrepp på fienden, som man med Den Högstes bistånd snart skulle grundligt besegra.Livet i skyttegravarnaVi vet hur det gick sedan. Åtskilligt har skrivits om livet i skyttegravarna och på andra frontavsnitt. De som hade tjänstgjort på västfronten, deltagit i julfirandet och överlevt kriget, bar kanske på något som kunde glimta till, mitt i minnet av fasorna. En skotsk poet, Fredrik Niven, tolkade säkert med sina enkla verser, vad många, både soldater och civila, hade känt efter julnatten 1914:O, du som läser detta rimfrån Flandern, fall på knäoch bed till Gud att snart var dagskall bli av juldagsslag.