Den som med röda knappnålar vill märka ut vattenhålen på den stockholmska teaterkartan får ett sjå. Scenerna är så många att det krävs rundligt med tid. Lättast att hitta är Dramaten och Stockholms stadsteater. De sneglar på varandra, är konkurrenter om än med lite olika uppdrag. Den ena har en nationell mission och den andra är beroende av de lokala politikernas välvilja. Ändå är de bägge rikslikare för nivån på teaterlivet i hela landet.
Där finns en del sidoblickar på Nationalscenen vid Nybroplan men det är Stockholms stadsteaters egen historia över fem decennier som står i förgrunden i den i dag publicerade jubileumsboken Det skall åska och blixtra kring vår teater, som ges ut samtidigt som den numera till Kulturhuset förlagda institutionen fyller 50 år. Den innehåller utöver återblickar, kommentarer till verksamheten och intervjuer med många av dem som deltagit i det ofta framgångsrika arbetet. Där finns föreställningsbilder och en repertoarförteckning. Den går också att läsa som en debattskrift med många välformulerade argument. Författare är Karin Helander och Leif Zern. Hon, teaterprofessor, medverkar med många sakliga, insiktsfulla och bildande texter. Han är senare decenniers tongivande teaterkritiker med Dagens Nyheter som bas. Plattformen i journalistiken gör det möjligt för Zern att vara mera rörlig i fotarbetet, personlig i sina iakttagelser, emellanåt entusiasmerande emotionell. Ibland passar han på att krydda sin text med en sylvass och fin ironi.
Den som inledningsvis hyllas, och det med rätta, är eldsjälen och politikern Hjalmar Mehr, som såg till att projektet blev verklighet. Leif Zern har varit en flitig besökare på teatern alltsedan starten. Det är hans intryck som får bestämma närkontakten med inledningsåren. Karin Helander förhåller sig mera avvaktande. Men så hade teatern också redan hållit på ett tag, när hon anslöt. Ändå höll det inte på att bli någon teater alls, det fanns flera förslag och stridiga politiska viljor. Första tiden låg alla scenerna i Folkets hus vid Norra Bantorget. Den största salongen rymde 850 platser. Det gick trögt att komma igång och att hitta en publik. Kritikernas reaktioner var ljumma. Och det trots att Lars Levi Laestadius utsågs till den första teaterchefen, välmeriterad från Malmö.
Man blandade klassiker med nyskrivet, spelade Brecht och Beckett, engagerade några av dåtidens mest lovande regissörer som Hans Dahlin, Per Verner-Carlsson och Sten Lonnert. När de nya idéerna kring tidskriften Dialog, teatermannen Göran O Eriksson och den politiska scenkonsten vann insteg i samhällsdebatten, lossnade det också för teatern. Det kunde teaterchefen Frank Sundström, hämtad från Uppsala, och hans efterträdare Vivica Bandler dra nytta av. Under Bandler inträffade den första storhetstiden. Man gav några av de föreställningar som sedan dess blivit legendariska, dramatiseringen av Fogelströms Minns du den stad och Brechtuppsättningen Den goda människan i Sezuan.
Teaterns publiksuccéer behandlas i ett särskilt kapitel av Helander och hon skriver där även om det vid slutet på 1960-talet uppblossade intresset för miljöfrågor, tredje världen och demokratibegreppet. Därmed hade man också kommit igång på allvar och nästa märkesföreställningar blev Jösses flickor, 1974 och Möss och människor, som i en överväldigande scenografi av Sören Brunes hade premiär 1987. För dessa år görs även avstickare till projektet med Elisabethaner på Klarascenen, Peer Gynt i två delar och Staffan Westerbergs inträde med bland annat Strindbergsföreställningen Det växande slottet.
Det var länge tunnsått med uppsättningar för barn och ungdom, något som Suzanne Osten ändrade på med föreställningarna Medeas barn och Paddakvariet och sin ensemble Unga Klara. Hennes övriga teater, den för vuxna, inte att förglömma. Vill man lyfta fram någon som spelat den kanske viktigaste rollen under Stadsteaterns första 50 år, i Sverige och internationellt, är det just Osten, som borde tilldelas ett nationellt uppdrag för sin fortsatta verksamhet.
Bland de internationella gästerna intar Otomar Krejca, Robert Wilson och Christoph Marthaler framträdande platser. Från senare år minns man mest regissören Alexander Mörk-Eidems egensinniga iscensättningar, Thommy Berggren arbete med Harold Pinters dramatik och rolltolkningar av Ingvar Hirdwall, Sven Wollter, Anita Ekström och Pia Johansson, för att nämna några få. Nuvarande teaterchefen Benny Fredriksson kommer själv till tals i en av bokens intervjuer.
Sammantaget är Helanders och Zerns genomgång en spännande och synpunktsrik vägledning till hela det vida teaterfältet. Den är en bok att inspireras av och ständigt återvända till.