I Joyce Carol Oates romaner trivs ondskan ofta vid vattnet: i mörka dungar och smala skogsstigar vid flodkanten, vid fall, kanaler eller i övergivna båthus, som bland annat i Mörkt vatten, Våldtäkt eller den nu aktuella Dykvinnan. Oates tycks vända upp och ner på den gamla föreställningen om vattnets renande och pånyttfödande kraft; i stället får det ofta symbolisera smuts, smärta och död. Det är, både bokstavligt och bildligt talat, ur klibbig smuts och tjock dy som de kvinnliga huvudpersonerna i flera av hennes romaner häver sig upp till ett nytt liv.
I april 1965 slängs den femåriga Jewell Kraeck ner i dyn i Black Snake River för att dö. Hennes yngre syster Jedina har redan kvävts till döds; senare hittas hennes mumifierade kropp på en soptipp vid floden. Flickornas mor som lider av religiösa vanföreställningar har nämligen bestämt sig för att offra barnens liv till Herren. Men Jewell (eller var det hon som var Jedina?) överlever mot alla odds. Hos det barnkära kväkarparet Agatha och Konrad Neukirchen får Dyflickan ett nytt liv, nu som Meredith Ruth.
Så börjar Dykvinnan, ytterligare en av Oates mäktiga, skoningslösa och i grunden djupt sorgliga berättelser där tragiska kvinnoöden vävs samman med kritiska bilder av det amerikanska samhället. I Ulla Danielssons översättning behåller Oates text sin brutala klarhet och sitt vemod. Handlingen sträcker sig från oktober 2002 till augusti 2003, alltså från upptakten till Irakkriget till månaderna efter dess utbrott. Några av romanens platser vid foten av Adirondackbergen är fiktiva. M.R. Neukirchen, som hon numera kallas, är framgångsrik forskare i filosofi med examina från både Harvard och Cornell. Hon är också rektor för ett ansett universitet där ingen kvinna tidigare innehaft ämbetet. Hon har offrat allt inklusive sitt kärleksliv för karriärrens skull. Men djupt inne i henne finns Dykvinnan som en dag tvingar M.R. att söka sig tillbaka till den dyiga floden... Som så ofta hos Oates lever det förflutna och nuet sida vid sida och gränsen mellan dröm och verklighet hålls flytande. För som det heter i romanen: "Tiden är ett sätt att hindra allting från att ske på en gång". Snart utsätter en student M.R. för en provokation som underminerar hennes ställning som rektor, samtidigt som universitetets liberala värdegrund sätts på prov. Oates rör sig hemtamt i universitetsmiljön och jag önskar att översättningen hade försetts med en kommentar till den amerikanska traditionen av privatfinansierade universitet och deras symbolladdade arkitektur.
Rektorsbostaden blir en dag groteskt stor i M.R:s ögon, som om hon själv har krympt tillbaka till Dyflickans storlek. Och vem är hon i början, i mitten respektive i slutet av berättelsen, om inget av de namn hon har burit egentligen är hennes eget?
Romanens viktigaste motto är ett citat av Nietzsche som det också vid ett flertal tillfällen anspelas på. Mitt i det Oates kallar för "resterna av ett sönderfallande USA" liknar M.R:s alltmer splittrade personlighet Nietzsches "ett nystan av vilda ormar" och hennes öde blir en allegori över våldets irreparabla konsekvenser för både individer och samhällen.