Jönson gör genren angelägen

Johan Jönsons texter har under senare år vuxit till en av de starkaste rösterna i svensk samtidsdikt. Med diktsamlingen Efter arbetsschema visar han att detta också fortsätter: den nya boken är på 795 sidor.
Diktläsning kräver kontemplation och eftertanke. Sådant tycks alltför få ha tid för. I vår tid dränks poesin i medieskvalet. Den som skriver den här boken - författaren använder sig själv som jag - beskriver sig också som utsatt och undanskymd. Men att få lyssnar tycks egentligen inte oroa författaren. Han ger ut en diktsamling som tar större plats än någon annan tidigare gjort och det dessutom på ett stort förlag. Det är kanske, i sig, en angivelse om diktens egentliga värde.

Jönsons dikt skiljer sig mycket från det som ges ut i dag. I hans händer känns genren angelägen. Här finns allvar och ett viktigt ärende. Därför är den också förhållandevis enkel att läsa. Författarens text jobbar sig fram och flödar över sidorna. Han varierar stil och form, tilltalet är klart och engagerat. Men i det lätta finns också ett analytiskt djup. Jönsons dikt är tung och väjer inte för det fula. Samlingens jag lever långt ner i den samhälliga hierarkin. Det beskriver sig vara indraget i tunga psykologiska skeenden - självkänslan är i bottenläge.
Men det är inte bara den personliga utsattheten som kommer på tal.

Arbetskamrater betraktas och beskrivs. Här finns också plats för att avtäcka maktstrukturer som trycker ner människogrupper i andra länder. I ett långt avslutande stycke betraktar poeten till exempel fiskeverksamheten i Victoriasjön och Nilabborren som ödelagt dess artrikedom. Den värld som träder fram i Efter arbetsschema vill inte många tala om. Men Jönson är där: på arbetsplatserna som för bort det moderna samhällets avfall. Få vill se det fula. Människan ska vara självsäker och framgångsrik.
Jönsons ärende är inte att tala om varför världen ser ut som den gör. Det har han inte svar på. Den som har det behöver inte skriva - den kan bara tala rakt ut, skriver han. Jönson avlyssnar sig själv och andra och beskriver den verklighet han har framför sig. Vi hamnar på vårdinrättningarna, returpappercentralen och hos industristädarna. Vi möter lågavlönade svenskar och nysvenskar. Författaren skriver i dagboksform och mycket handlar om det han själv känner inför sitt arbete och sitt skrivande: båda är aktiviteter som inte inbringar mycket pengar. Därför har jaget svårt att delta i samhället. I detta ligger frustrationen, ja eller depressionen, som framkallar mörka tankar.

Jönson är en av få svenska poeter, i sin generation, som inte tycks ha deltagit i någon författarskola. I böckerna tornar det fram en man som gått ut gymnasiet och sedan hamnat inom vård, omsorg och industri. Han är den moderna arbetaren. När han väl slutar ett jobb, av leda, skriver han så här: "förbereder mig för ett nytt skitjobb efter årsskiftet".
Utifrån det skulle man kanske kunna betrakta Jönsson som en nutida arbetarförfattare. Även om hans text skiljer sig mycket från 30-talets arbetarskildringar. Hos Jönson finns till exempel inget av den optimism som den genren tidigare burit på. Jönsons dikt handlar inte heller om att skriva politisk plakatdikt. Men visst finns det en berättelse om samhället som i sig bär på en politik.

Ändå är ett av de starkaste dragen i denna dikt dess jagbild. Här finns inte ett allvetande och moraliskt överlägset jag. Det avslöjar sina innersta tankar och också dess orsaker eller åtminstone: det finns en antydan om vilken orsak de skulle kunna ha. Det ger en bild av människan som komplext sammansatt. Just detta jag vänder sin destruktivitet mot sig själv. Andra kunde ha vänt det utåt.
Att Jönsson också är dramatiker och återkommande skriver dialogliknande partier i sina texter gör också sitt till för att skapa en komplex helhet som får en speciell plats i den svenska samtidslitteraturen. Ibland är det nära till Lars Noréns tidiga och sena verk. Ändå är det nytt och eget. Det är svidande stark dikt som kraftigt rör om i den svenska poesin.

Jönson gör genren angelägen

Johan Jönsons mörka dikt med biografiska förtecken rör kraftigt om i den samtida poesin, skriver Magnus Dahlerus.