Jonas Karlsson vet hur man luras

Jonas Karlsson hör tillsammans med Erland Josephson och Michael Nyqvist till de skådespelare som givit ut böcker under bokåret. Medan kollegerna helt eller delvis uppehåller sig inom teaterns värld, är referenserna hos Karlsson så gott som uteslutande litterära. Mest kanske till Paul Auster men också till Hjalmar Bergman och Kafka. Några bildkonstnärer som återfinns bland faddrarna är CF Escher och Oscar Reuterswärd. De sistnämnda i ett par berättelser som har vår verklighetsuppfattning som tema och där linjerna och perspektiven sätter vaneseendet på prov.

Den perfekte vännen har Jonas Karlsson kallat sin nya novellsamling efter den första texten. Som så mycket annat i den här boken bygger den på ett fyndigt uppslag med lattepappor som träffas och delar gemensamma erfarenheter. Deras livsstil och sätt att vara har åtskilliga överensstämmelser. De möts som om de känt varandra sedan länge. Det är bara det att de är två främlingar som aldrig setts tidigare. Jonas Karlsson slår onekligen huvudet på spiken när han ställer frågorna om vad som kännetecknar våra personligheter och bestämmer vilka vi är. Det finns inte så värst mycket eget eller individuellt i en samtid, som erbjuder färdigstöpta formar för det mesta, tycks vara författarens mening. Luckorna i våra liv fylls av allmängods, som utplånar all egenart.
De flesta novellerna är korta och skickligt komponerade berättelser som ställer frågor vilka sedan får ett överraskande svar. Undantaget från formatet är långnovellen Rummet, som lika väl kan ses som en kortroman. Om man så vill går denna skildring av byråkraten Björn att se som en fallstudie över en människa, som gradvis tappar all verklighetskontakt. Men som den skicklige författare Karlsson är, visar han också att beskrivningen är långt ifrån så entydigt som den länge tycks vara. Så här försåtlig kan tillvaron också te sig. Och det är inte bara de inblandade gestalterna som tvingas revidera en från början bergfast övertygelse. Den medelålders mannen Björn i berättelsen besitter inledningsvis det mesta som kännetecknar en fullblodsnarcissist, besserwisser och livsljugare. Givetvis bemöts han genast av lika mycket ovilja som avundsjuka. Men ändå är det någonting som inte stämmer.

"Fick du fikon Zacharias?" skulle Karlsson kunna säga åt läsaren, när novellen är slut. För det är just vad som sker i denna skarpsynta återgivning av vad som både visar sig vara fördomar och alltför snabba slutsatser. När verkligheten bringas i gungning inte bara en gång utan flera, får även läsaren sig en ordentlig tankeställare. Och det är säkert också avsikten i denna finurligt skrivna berättelse som till allt annat också kan tolkas som en betraktelse över konst och skapande.

Jonas Karlsson är en utomordentligt uppslagsrik författare, när han låter oförutsägbarheten vara ledstjärnan i det mesta han skriver. En enda mening hos honom kan få hela novellen att stå på huvudet och totalt ändra förutsättningar. Den berättelse som heter Beställningen tar upp frågan om äktheten inom konsten och det vaga gränsområdet mellan verklighet och fantasi. En spricka i den sociala fasaden i novellen Eliza visar sin rymma rena jordskredet. I ett förlopp med en trollkarl på en cirkus, gör denne sannerligen skäl för yrkesbenämningen illusionist. På samma sätt som författaren ofta är det i den här boken. Och så går Jonas Karlsson på och får oss att upptäcka den ena glipan i tillvaron efter den andra. Det är konstfullt gjort av någon som har de litterära uttrycksmedlen helt i sin hand. Och som vet hur man sätter myror i huvudet på läsaren eller får verkligheten att börja klia på det mest övertygande sätt. Denna litterära klåda är alls inte oangenäm.

Jonas Karlsson vet hur man luras

På fredag besöker Jonas Karlsson Stadsbiblioteket, som premiärgäst för vårens författarkvällar i Uppsala. I sin roll som författare är han en skicklig illusionist och kan konsten att dra läsaren vid näsan, skriver Bo-Ingvar Kollberg.