Jolo för idrottstokiga och andra

Tre mer eller mindre idrottstokiga personer står bakom den här boken, som handlar om Jan Olof Olssons sportjournalistik. Det är Vibeke Olsson, Jesper Högström och framför allt Johan Erséus (redaktör). Boken har 73 korta idrottsbitar av Jolo från skilda tider. Erséus inledning skall man läsa först för att bättre förstå det som följer. Början är omtumlande. En augustisöndag 1931 lyckades elvaåringen Jolo ta sig fram till en boxningsmatch på Gärdet. Den legendariske Harry Persson, svenskarnas stora idol, slogs ut av norrmannen Otto von Porat. Det blev grym kalabalik bland åskådarna, som bara skrek "Va faen", "Va i helvete". År 1956 beskrev Jolo detta mycket levande, sade att "domaren svängde armen med pekfingret utspretat" och fortsatte med andra konkreta detaljer.

Men, nu kommer det överraskande. Jan, som han kallades i familjen, fanns aldrig på plats utan satt under matchen tillsammans med sina närmaste på ett tåg från Skåne till Stockholm. En seriös historiker borde naturligtvis bli upprörd över en så flagrant källförfalskning. Men det blir man inte, i varje fall inte anmälaren. I stället ser man det som ytterligare ett bevis på Jolos särskilda förmåga att sätta sig in i ett historiskt skeende och göra det levande för en läsare långt senare. (Han erkände själv "förfalskningen" många år efteråt.) Jan Olof idrottade inte aktivt själv. Det var lite bollsparkning på skolgårdarna, men mest "tryckte han enmål". Dock är det bevisat att han under ett sommarlov spelat för Kiviks lag mot Svinaberga. Han "visste att han inte var en deltagare utan en betraktare och därmed var på väg att bli en berättare" skriver Erséus. Hösten 1945 fick han anställning som nyhetsreporter på DN. Efter att han hade snuddat vid idrottsliga ting under vinjetten "På stan" tog ledningen det vågade steget att låta honom göra ett referat från ett Råsunda med 26 000 åskådare den 6 juli 1947. Det var boxning igen, men den här gången gick det bättre för de svenske. Olle Tandberg besegrade under publikens jubel utmanaren Joe Baksi. Vi kan observera Jolos påpekande att han inte sett en boxning sedan matchen Persson-Porat, den som han alltså aldrig såg.

Men annars stimulerade framför allt fotboll honom. Sommaren 1950 var det kvalmatch på Råsunda inför VM och Sverige slog Holland med 4-1. Bland spelarna fanns "Nacka" Skoglund (Jolo förser honom med citationstecken), denne "nye komet" med "en obegriplig förmåga att få med sig bollen på nästan alla vis". Det berättas också att den holländske målvakten fått ett slag i ansiktet av en sko eller bollen. När han reste på sig efter att ha ordnat anletsdragen, fick han en "sportsmannamässig applåd av hela Råsunda". Så fjärran från de nutida huligankravallerna detta beteende ligger, frestas man utbrista. Visserligen var det här nu inte någon allsvensk match men man förstår i ljuset av det nämnda den rubrik Johan Erséus satt på boken, "Allsvensk idyll". Två somrar senare var det dags för OS i Helsingfors. Jolo träffar där den legendariske sprintern Paavo Nurmi, som fått uppdraget att löpa in med facklan, uppsalafysikern Torsten Lindqvist, som klarat en hedersam placering i femkampen och det unga ryttargeniet Björn Thofelt. En artikel, här kallad "Den tomma prispallen", handlar om Ingemar Johansson, diskad för "passivitet". Medan Torsten Tegnér menade att Johansson svikit den uppgift han tagit på sig, märker man Jolos i reportaget fint uttryckta sympati för den svenske boxarens situation.

Jolos sportreportage står klart i en klass för sig. Som jag ser det observerar han i högre grad människan bakom idrottsmannen och hans intresse räcker till för förlorarna. Han iakttar också noga det som sker på läktarna. En vårdag 1957 är det allsvensk match Djurgården-GAIS; GAIS vinner med 5-0. Bland åskådarna finns en djurgårdssupporter i mellersta medelåldern, välklädd, som man kunde vara på den tiden. Hustrun följer med sin "härskare"; samtidigt balanserar hon en korv med senap, som råkar falla ner på mannens nya hatt. Han ger henne en blick och gör "dagens Djurgårdsgest: en axelryckning kombinerad med en huvudskakning och ett trött leende". Om inte detta är kulturhistoria eller i varje fall mentalitetshistoria, så vet inte jag. Naturligtvis borde den, vars egna sportprestationer varit helt försumbara, ägna sig åt annat i UNT. Men efter att ha ögnat boken kapitulerade jag och läste den ända till slutet. Jolo var som sagt oförliknelig, också här.

Johan Erséus älskar - som vi alla i Jolosällskapet - Jolos texter. Ändå har han haft modet att nämna det som kunde brista. Trötta schabloner och misstag i fråga om litterära citat förekom. Jolo förstod sig heller inte riktigt på kvinnor som idrottsutövare eller åskådare, kallade dem ofta "pinglorna". Summa summarum har Erséus gjort en föredömlig gärning då han med spårsinne, känslighet och kritik presenterat denna goda bok för såväl idrottstokiga som andra läsare.

Jolo för idrottstokiga och andra

Torgny Nevéus konstaterar att Jolo är oförliknelig också som sportjournalist, och Johan Erséus har gjort en föredömlig gärning i boken Jolo. Allsvensk idyll.