”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått herrens öron.”
Citatet är från Jakobsbrevet, en socialt indignerad stridsskrift i Nya testamentet. Det har spelat en förhållandevis undanskymd roll i den kristna historien, liksom dess upphovsman, Jesus egen bror, hamnat i skuggan av Petrus och Paulus. Varför? Därför att Jesus egentliga mission och identitet, predikad av bland andra Jakob, mörklades och förvanskades av den tidiga kristna kyrkan så fort de apostlar som känt Jesus var ute ur bilden. Radikalismen, hotet mot makten, kramades ur evangelierna för att undvika överhetens misshag. Det menar den amerikanske religionsvetaren Reza Aslan i bästsäljaren ”Upprorsmakaren”, en bok som väckt mycket helig vrede från hemlandets kristna Fox News-höger och som nu kommit på svenska.
Aslans tes är att Jesus var en selot, en lagtrogen judisk revolutionär som med våld ville störta såväl den romerska ockupationsmakten som den judiska prästklassen. Någon gudason var han inte. Det ”Guds rike” som han avsåg att införa var inte ett transcendent himmelskt tillstånd, utan ett mycket konkret, jordiskt samhälle. Det var först efter korsdöden som den fattige, judiskt nitiske snickaren från Nasaret kunde bli det inkarnerade Ordet, den andra personen i treenigheten. Av våldsförespråkaren blev en pacifist. Av nationalisten en apolitisk, metafysisk storhet.
Trolleritricket är signerat Paulus, kristendomsbyggets själva ingenjör. Det var han som ledde den icke-judiska, hellenistiska falang av kristna som ensam fick tolkningsfrihet när den ursprungliga, judiska gruppen Jesustroende gick under på 60-talet. Aslan skriver vackert och underhållande och klarlägger effektivt Palestinas politiska, religiösa och allmänt ideologiska topografi. Men boken, vars tes inte alls är så ny som marknadsföringen hävdat (se till exempel S. G. F. Brandons “Jesus and the Zealots: A Study of the Political Factor in Primitive Christianity” från 1967), har flera betydande svagheter. Liksom en gång Herbert Tingsten tycks Aslan skriva till hundra procent där han bara är säker till femtioen. Det öppnar sig glipor när han sliter i de selektivt utvalda ändarna.
Ett grundläggande metodologiskt problem är att han underkänner evangelierna som historiskt pålitliga, samtidigt som han oavbrutet använder dem för att motivera sina teser. De stycken som passar honom plockar han ut, och de som pekar åt något annat håll förkastar han. Sällan med underbyggda argument.
Så vad om huvudtesen? Visst var Jesus revolutionär, i den meningen att han talar om en radikalt annan ordning – oavsett om vi anser den himmelsk eller jordisk. Han erkände inga sociala hierarkier. Han vände sig med emfas mot de mäktiga och rika. Men bilden av honom som selot, en nitisk, nationalistisk upprätthållare av Mose lag, är milt uttryckt svår att förena med evangeliernas konsekventa och emfatiska betoning av en Jesus som trivs utmärkt med syndare och lagbrytare. Skulle en selot umgås med tullindrivare, Roms hjälpredor?
Och vad talar egentligen för att han skulle vara en förespråkare av våld? Korsfästelsen är inget bevis för det, lika lite som Neros korsfästelse av en grupp kristna trettio år senare skulle vara ett bevis på att de legat bakom branden i Rom.
Den verkliga stötestenen för Aslan är dock uppståndelsen. Hur ska man förklara att så många menade sig ha mött den uppståndne, och var beredda att gå i döden för sina vittnesmål? Aslan har inga bra svar på det. Men utan de svaren blir hela berättelsen om den kristna kyrkan obegriplig.
”Upprorsmakaren” är ett viktigt verk i det att det påminner oss om den sociala radikalismen som präglar Jesus och som så ofta undantryckts i den kristna traditionen. Men för att nå den behövs ingen demaskering av urkunderna. Den finns ju redan där, också i evangelierna! Jakobsbrevet utgör i långa stycken en direkt återgivning av Jesus subversiva bergspredikan sådan den skildras hos Matteus. Om Paulus ambition var att rensa ut det socialt radikala ur Jesusgestalten måste man säga att han gjorde ett uselt jobb. Läs påve Fransiscus. I ”Evangelii Gaudium” från förra året skriver han: ”Så länge som de fattigas problem inte finner en radikal lösning genom att man avvisar marknadernas absoluta självstyre och finansiell spekulation och genom att man attackerar ojämlikhetens strukturella orsaker, kan man inte finna någon lösning för världens problem och inte heller för något annat problem. Ojämlikhet är roten till allt socialt ont.”
Texten har inte Marx till grund, utan evangeliets glada budskap. Skördefolkets rop har nått herrens öron. De sista ska bli de första.