Det har inte varit lika mycket mediepådrag kring den andra delen i Jan Guillous stora 1900-talsepos som inför den första. Så är också Dandy en rätt tunn volym jämfört med förra höstens Brobyggarna. Första delen började med att tre bröder just blivit faderlösa. De var tio, elva och tolv år gamla och kom från en fattig fiskarsläkt på Vestlandet i Norge. Med några välgörares goda vilja skickas de till tyska Dresden, till den främsta tekniska utbildningen i världen vid den tidpunkten. Precis vid 1900-talets början tar de sin ingenjörsexamen.
Pojkarnas välgörare förväntade sig att de, efter avslutad examen, skulle komma hem till Norge och bygga järnväg. Men det blev inte som de tänkt sig, kärleken ställer till det för Oscar och han flyr till Afrika. Sverre, den yngsta av de tre beger sig till England med sin partner lord Albert i tron att hans bröder inte ska acceptera hans val av livskamrat. Bara den äldre brodern Lauritz återvänder till Norge.
Guillou återvänder till 1900-talets början i den nya romanen och behandlar samma år som i Brobyggarna men ur ett annat perspektiv. Sverre har en dragning åt konsten och han målar allt mer. Med detta som utgångspunkt kan Guillou vidröra viktiga områden, så som framväxten av det modernistiska måleriet, av kvinnlig rösträtt och av en friare syn på umgänge och samtal.
Visst beskriver Guillou roliga och intressanta detaljer. När Sverre ska avporträttera lordens syster finner man en intressant diskussion om hur kvinnor framställs i konsten. Lite kul är det när engelska tidningar (samtiden) inte förstår sig på den franska impressionismen. Guillou kryddar sin anrättning med att ekonomen Maynard Keynes resonerar om första världskriget och filosofen Bertrand Russell talar om pacifism. Och Sverres läggning ger anledning till att beröra synen på homosexualitet i seklets början. Oskar Wilde är förstås med på ett hörn.
Tyvärr blir det en berättelse med platta karaktärer. Visst, Guillous ärende är inte att gestalta människan. Det är i stället att beskriva idéerna i konsten, vetenskapen och politiken under 1900-talet. Ändå känns det hela konstruerat och alltför lättfärdigt som en vulgärpopulärhistorisk framställning. Och det som i Brobyggarna åtminstone var ett spännande pojkäventyr, med storslagna händelser och svåra strapatser har i Dandy blivit en tråkig stilkatalog över inredningar i den engelska aristokratins lantliga slott, och en listning av idéer på skissnivå. Det är på låtsas. Boken är egentligen helt onödig. Det författaren fyller berättelsen med - den som skall bli Berättelsen om det stora århundradet - känns som en dramatiserad Wikipediaartikel. Vill man ha äventyr, visst, då ska man läsa Guillous Brobyggarna, ja den bjöd i alla fall på det. Vill man ha tråkigt så fortsätter man med Dandy.
Romanen blir så segdragen att Guillou måste ta ut Sverre och Albert till Afrika. Där kan han bjuda på nedläggandet av en noshörning och lite lejonjakt. Noshörningen ska skjutas i knäna får man lära sig. För visst, konst i all ära men inget går upp mot lite jakt, tycks författaren resonera.
Men visst har Dandy också har sina poänger. När Guillou skriver om utsatthet gör han det med den äran, han är oerhört bra på att beskriva hur hatet slår blint och fördomsfullt. Där är berättelsen oerhört verklighetstrogen och spänstig. På mikroplanet är det känslomässigt upprörande, till exempel när Sverre blir misshandlad på gatan, dels för att han verkar vara tysk, dels för att han har en man som livspartner. På makroplanet handlar det om kolonisatörernas blindhet för de egna handlingarna, rasismen i sin vulgäraste form. Och visst är det viktigt att komma ihåg att många nationers politik har gått ut på att utöva ett systematiskt förtryck på främmande människor.
Man får berömma att Guillou ger sig på att försöka beskriva 1900-talet. Även om det är tunt så kryssar han mellan en hel del matnyttig historia. Hans berättelse är ett cocktailparty där han bjuder på små snittar som i bästa fall är en inkörsport till mer läsning. Det är så det ser ut nuförtiden på en mängd olika områden, man träffar folk på företagsträffar och det leder vidare, förhoppningsvis till fördjupade kontakter. Man kan bara undra om inte just det här cocktailpartyt har passerat sitt bäst före datum, åtminstone tycker jag kunskapen om 1900-talets historia i allmänhet kommit längre än det Guillou framställer. Dandy är för mycket smart affär och för lite sinnrik roman.