Jan Fridegård i Sommaruppland
Lars Furuland har studerat Upplandsskildringar i Jan Fridegårds böcker med fokus på den första delen av Fridegårds serie av tre minnesböcker, På oxens horn. Av statarsonen blev det en lysande Upplandsskildrare, konstaterar Furuland.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag levde mina första sex år i enköpingstraktens bondsocknar med steniga blomsterbackar, smultrondiken och hallonfall i skogshyggen. Varmblåst över slätten, vita stackmoln vid julihorisonten. De stämningarna gick för alltid in i den lilla trasvargen som ofta drev ensam utmed dikena med glittrande vatten i bottengräset.
En minnesstuga har skapats i smedjan som hörde till den egendom i Gåde där Fridegårds far arbetade. Från den gamla smedjan har man en vidunderlig utsikt över slätten.
Katrinedal i Övergran
Sista oktoberveckan inföll den så kallade slankveckan då statare som sagt upp sina tjänster skulle flytta. Från 1819 rådde denna nya ordning. I äldre tid var första flyttdagen den 29 september på själva den gamla Mikaelidagen. Men benämningen Mickelsmässa överfördes sedan i den folkliga traditionen till den nya flyttveckan.
Familjen Johansson kom i slankveckan 1903 flyttande från Gåde till Katrinedals gods i Övergran som blev deras nästa — och även sista — statarmiljö. Fridegårds debutroman En natt i juli (1933) är närmast lokaliserad till Katrinedal. Vid tiden för denna höstflyttning var den sköna sommaren slut.
Men det kom förstås en ny sommar. Och Katrinedals gods var naturskönt beläget med strandängar och vikar som öppnade sig utåt Mälaren, med åkermarker, ängar och enebackar. Allt detta blev Fridegårds hembygd som han otaliga gånger skulle skildra i sina böcker. Intensiva naturiakttagelser dyker upp på många ställen i hans författarskap: åkervindan mot den spruckna leråkern, vägkanten med alla sommarens blommor, och himlen som står som en spillkum av glas bort mot Hjälsta och Kulla socknar.
Det brukar sägas att svenskarna redan från slutet av 1800-talet, och inte minst genom Svenska turistföreningen som grundades 1885, lärde sig se det vackra i naturen. Visst var turistföreningens tidiga verksamhet viktig, men det dröjde långt in på 1900-talet innan turistföreningen nådde längre ut i sin medlemsrekrytering än till den bildade och burgna medelklassen.
För bönder och obesuttna jordbruksarbetare, för bruks- och industribefolkning i de växande tätorterna, var förvisso andra fostrande insatser än turistföreningens betydligt viktigare för naturuppfattning och landskapssyn. Barnen påverkades främst genom folkskolan.
Pedagogisk insats
Särskild betydelse hade läseböcker och skolplanscher samt illustrerade tidningar och andra former för massproducerade landskapsvyer. För en tidig pedagogisk insats svarade Läsebok för folkskolan (1868), den första profana bok som nådde ut till nästan hela nationen tack vare sina talrika upplagor.
Till läsebokens fostrande insatser hörde att publicera undervisande stycken som exempelvis Olof Eneroths Planteringar på landsbygden. Här pläderas för att allmogen skall engagera sig i att skapa ett kulturlandskap med träd och planteringar kring
varje stuga.
I Mitt möte med boken (1943), en samling självbiografiska uppsatser, bekräftar Fridegård vad läseboken betytt: "Den första, svaga förnimmelsen av konst, fick jag ur skolans lunsiga läsebok." När som helst tyckte han sig kunna återuppleva själva doften av barndomens skolbok och minnas hur det kändes att få försjunka i läsningen.
Läsebokens betydelse
I Minnen från min hembygd, en uppsats tryckt i antologin Jag, Jan Fridegård (1999) från Söders bokförlag i Bålsta efter ett radioföredrag av Fridegård från 1962, berör författaren återigen den kära läseboken som hjälpte honom att finna språkliga uttryck för sin hembygdskänsla. På pärmen fanns en gran mot grön bakgrund, berättar han.
Där stod: Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat. Jag tyckte om det där. Då — när jag läste i boken — hade jag genom en flyttning kommit till en socken, där min känsla för hembygden grundats. Vi bodde i en socken med slätter och dungar. Enligt moderna begrepp var min barndom fattig, men ändå inte blottad på stämningsvärden.
Fridegårds minnesböcker
Jag har särskilt granskat På oxens horn, del 1 i Fridegårds serie av tre minnesböcker, där just sådana bilder som den av himlen som en spillkum av glas emellanåt höjer hela framställningen. Här finns många insprängda naturiakttagelser från olika årstider, men det är somrarna på slätten som helt dominerar: "Trettitalssommar, små diken mellan torra leråkrar, sten i grå massor, ett gravfält, troligen från folkvandringstiden. En runsten vid åbredden där Eriksgatan en gång gått fram."
En annan gång heter det med noggrann precision i alla detaljer:
Skördetiden var inne och en mogen doft från sädesfälten blandades med varm middagssol. Tistelpenslar seglade sakta genom stillheten och skogssmultronen glödde i grönt dunkel. Dikessmultronen var slut, deras blad hade gula fläckar,
men en och annan blomma tittade med stjärnblick upp, när man letade efter de sista, små torra bären. På vallarna kom efterväxten, frisk och grön.
En tidig morgon får följande fina beskrivning när författaren minns sin vallpojkstid, när han gick längs Mälarstranden med sitt fiskespö av hassel:
Dimman blev rosafärgad, sothönsen kom med sitt ryckiga sim ut ur vassarna., en dopping dök, kom upp, såg sig omkring med sitt trekantiga huvud och försvann igen. En sjöfågel lät höra ett kort, gällt ljud som när man slår blis på en stor trådspik. Som jag stod där visste jag inte om jag drömde eller var vaken. Där låg flötet stilla, en ko råmade som från en annan värld, en skälla slog enstaka slag. Långt bortom dimman hördes ett svagt mullrande, men jag visste att det var någon som körde över Varpsunds bro.
Det är sådana inslag som blir till väsentliga stildrag i Fridegårds prosa. Men lika viktiga är de talrika markörer i form av uppländska talesätt, små skrönor, populära visor, vackra dikter som Jan minns från skolans läsebok eller någon tidning och inte minst dråpliga folkliga ordspråk eller ordstäv.
Dokumenterade miljöer
Jan Fridegårds friska glimtar av det uppländska landskapet har inte bara ett litterärt värde utan utgör faktiskt även dokument om miljöer i Gammelsverige. Fridegård och flera av hans generationskamrater bland våra diktare och konstnärer har räddat åt oss minnen av av det gamla Sverige innan odlingslandskapet förändrades genom den obönhörliga rationaliseringen inom jordbruk, skogsskötsel och väghållning. Fridegård är som naturskildrare den allra främsta av trettiotalisterna.
Kulturhistoriskt värde
Att hans naturimpressioner även ägde ett kulturhistoriskt värde insåg han själv. Det framgår exempelvis av vad han skrivit i den redan citerade uppsatsen för guideboken.
Mälardalens lövängar är mycket omskrivna men jag kan ändå inte gå förbi dem. Hela min barndom lystes upp av dem, jag ser som vallpojke mina kor skymta bakom hasselbuskar, vildaplar, unga lönnar, asp, hagtorn, fläder. Ja, allt lövträd vårt land har bortsett från bok. Oöverskådliga nyponhagar, täta liljekonvaljeställen där torparhustrurna plockade tusentals buketter och gjorde sig en extra slant genom att sälja dem i Uppsala eller Stockholm.
Fridegård blev ofta inbjuden att medverka i antologier om Uppland, om svensk natur och liknande. Det är då han kostar på sig längre naturskildringar. I Mina universitet, en uppsats som bl a är omtryckt i Bålstabokhandelns nämnda antologi, heter det:
Mitt första universitet var den vida, soliga upplandsslätten. Från mitt sjunde och till mitt sjuttonde år vallade jag kor hela somrarna och höstarna, en syssla som djupt föraktades av de jämnåriga. Men den naturkänsla och syn som eventuellt finns i mina böcker grundlades ute på de ensliga vidderna där jag var ensam med djuren, vinden, dungarna och blommorna. Hade jag inte dragits till ensamheten och markerna utan varit tvingad till herdesysslan, så hade säkert dessa naturbilder som ännu dyker upp ur det omedvetnas djup, aldrig lagrats där.
Kulturhistoriskt värde
Statarsonen blev sannerligen Upplands och Mälardalens skildrare framför andra. "Upplandsslätten var och är mitt hem" fastslår han i memoarboken På oxens horn.