Jakten på androiderna

Do Androids Dream of Electric Sheep?. Så lyder den smått briljanta och lekfulla originaltiteln på Philip K Dicks sci-fi-klassiker. Titeln Blade Runner som den nu återutges som på Bakhåll förlag är dock mera känd. Det är rätt irriterande att man väljer Ridley Scotts filmtitel eftersom boken har ganska lite med filmen att göra. Blade Runner – filmen alltså – är ett verk som har mera med åttiotalet än sextiotalet att göra. Mera med William Gibsons mörka cyberpunk än Dicks rätt ljusa och filosofiska sci-fi. Ett exempel är att filmen utspelar sig i en totalt överbefolkad och trång värld medan romanen porträtterar tomma vidder och övergivna hus. Den målar upp en värld under ett radioaktivt dok som snarare påminner om det ödsliga dataspelet Fallout än Scotts klaustrofobiskt trånga gränder.

Nåväl. Dicks roman utspelar sig i sin ursprungliga version 1992 och handlar om prisjägaren Rick Deckard. Hans uppdrag är att ”dra in”- det vill säga avrätta - förrymda androider och när boken börjar är han precis på väg att ge sig ut på en jakt efter sex förrymda Nexus-6-modeller. Detta är en typ av androider som är förvillande lika människorna, men det finns en central skillnad. Androiderna är inte förmögna att känna empati. För att understryka detta korsklipper Dick mellan historien om Deckard och om en man vars hjärna har förstörts av det radioaktiva stoffet, J R Isidore, som trots sin underlägsna intelligens är fylld till bredden av empati. Han fungerar som en kontrast till de ruskigt intelligenta men i grunden onda androiderna.

Nu låter detta kanske måttligt intressant med samtidens avancerade diskussion om artificiell intelligens i ryggsäcken. Och visst, Dicks roman känns emellanåt lite föråldrad ur den aspekten. Samtidigt känns den tämligen samtida ur andra aspekter. Framförallt i sin diskussion kring normalitet.

Människorna i Blade Runner är nämligen livrädda, de riskerar konstant att klassificeras som ”biologiskt icke-godtagbara”. Att inte vara en ”normis” är förknippat med en rad restriktioner och för att framstå som vanliga reglerar många sitt känsloliv med en ”humörorgel”. Detta pekar tydligt mot ett framtida diagnos-samhälle där befolkningen är uppdelad i dem med och utan en bokstavskombination och där psykofarmakan fungerar som ett snack.