Det är skönt att få skriva en recension av en bok som är ”bara bra”. Inte därför att man håller med om vartenda påstående, utan snarare därför att får man en ärlig anledning att examinera sin egen attityd när man inte håller med. Så fungerar denna bok därför att den är full av faktisk information och sakligt underbyggda argument. Inte mindre än 29 skribenter inklusive de två redaktörerna har samverkat till detta ypperliga resultat. Expertis – en ofta underskattad egenskap. Även om bokens tydligaste målgrupp är Sveriges jägarkår, är den av stort intresse för alla oss andra som är livligt engagerade i Sveriges djurvärld.
Bokens huvudbudskap är att jakt är ett sätt att utnyttja befintliga naturresurser. Det finns ingen principiell skillnad mellan att använda vilt för jakt och att avverka skog eller att fiska i sjöar eller hav. ”Vilt” definieras juridiskt som alla frilevande arter av däggdjur och fåglar inom rikets gränser, vilket betyder att även blåmes och bofink är vilt. Det kan man förundras över. Med ”jaktbart vilt” menas arter som är lovliga för jakt. Bland dem finner man arter som fiskmås, kaja och björktrast, vilket naturligtvis är oacceptabelt. Rensa ut sådana orimligheter ur listan på djur man får döda, och respekten bland den icke-jagande majoriteten av svenska folket för jaktnäringen skulle öka. Det vore nog också en god idé att inskränka begreppet ”vilt” till att omfatta sådana arter som faktiskt får jagas.
Insiktsfullt och pedagogiskt – men för den skull inte tråkigt – redogör grupper av skribenter för de svenska viltstammarnas historia och nuvarande läge och hur de påverkas av resten av samhället, speciellt de areella näringarna som givetvis ständigt förändras. Kringsynta diskussioner förs exempelvis om rimliga avvägningar mellan skogsbruk och älgstam, mellan trafikproblem och viltbeståndens täthet. Vildsvinet, en i vårt land återuppstånden viltart, är så intressant att man gärna skulle vilja läsa mer om den. Den har kraftig förökningspotential, trivs i många slags miljöer och har stor påverkan – såväl negativ som positiv – för både odling och naturlig vegetation.
Mycket av den oenighet som råder om jaktfrågor har att göra med hanteringen av rovdjursbestånden. Till stor del lever varg, järv och lo av älg, tamren och rådjur. Renskötselns och jaktens intressen måste avvägas mot vikten av att bibehålla livskraftiga rovdjursstammar, vilket Sverige ju har bindande förpliktelser att garantera. Det förutsätter att bestånden inte blir så individfattiga och isolerade att deras genetiska variation sinar. Särskilt intressanta är de kapitel i boken som handlar om rovdjurens ekologi och om hur man genom jakt skattar en viltpopulation för att säkra dess hållbara utnyttjande över förutsebar framtid. Här dyker det upp ganska invecklade principer som emellertid klargörs på ett alldeles förträffligt sätt. Bravo.
Det är en svår etisk fråga i vad mån det är legitimt att decimera rovdjur för att öka produktionen av klövvilt (eller ”halvvilt”, som tamrenen). Om detta finns mycket olika åsikter. En annan etisk fråga gäller jakt som inte sker i form av skörd av produktion utan som rent tidsfördriv, i grava fall med erövrande av så kallade troféer som ett huvudsyfte (känt som ”Hemingway-syndromet”). Medan merparten av den svenska jägarkåren torde uppfatta sitt jagande som en angenäm och spännande näringsverksamhet finns det en påfallande synlig och ljudlig grupp som jagar för skojs skull, men inte desto mindre förväntar sig stor hänsyn från andra markanvändare. Denna klick skadar den framväxande syn på jakten som en sund exploatering av en välskött naturresurs som sprider sig bland folk i allmänhet. Knappt fem procent av Sveriges befolkning är jägare, och bland dem är i sin tur fem procent kvinnor. Det är låga siffror, men ändå är Sverige det näst mest jägartäta landet i Europa. Vilket kommer etta? Finland.
”Vilt, människa, samhälle” är en synnerligen givande bok oavsett om man är jägare eller inte. All heder inte minst åt dess två redaktörer! Förhoppningsvis kommer boken att mildra den ibland uppskruvade debatt som då och då bryter ut mellan jägare och oss andra. Kunskap fungerar ibland som medicin mot känslosvall.