Få författare kan som Carola Hansson förflytta läsaren till en annan plats än läsningens omgivning. Till en trädgård som svämmar över av sommarens dofter och solens stickande värme över armarna. Eller en vinterdag vars kyla först inte känns alls men som plötsligt exploderar i smärta och får kroppen att rasa ned i en plötslig svaghet.
Kanske är det så att den historiska romanen kräver större sinnlighet än annan prosa för att verkligen övertyga oss, eftersom inget känns mindre verkligt än det som en gång faktiskt har varit. Som de byggnader som rivits och ersatts av andra, i likhet med den Frälsarkatedral i Moskva som flera gånger återkommer i Hanssons roman om Lev Tolstojs dotter Masja. Frälsarkatedralen som under Sovjettiden revs för att ersättas av ett monument som aldrig blev, och där en spöklik kopia av katedralen nu står.
Det är tredje gången i sitt omfattande författarskap som Carola Hansson skriver om en medlem av den store ryske författarens familj. Senaste mötte vi Tolstojs sonson Ilja i Med ett namn som mitt (2009). Medan första delen i triptyken, genombrottsromanen Andrej (1994), tecknar porträttet av en son som vill undfly sin fars inflytande och ändå är hjälplöst indragen i hans moraliska universum, så är Masja historien om en betydligt mer trogen Tolstojadept. Hon gör faderns strävan efter godhet till sin.
Under hela Masjas liv tycks fadern stå alldeles nära henne som en sufflör. Han och modern formulerar profetior om sitt barn. De lägger ut hinder som Masja egentligen bara har att kliva över, om hon nu skulle förmå sig att trotsa de aktade föräldrarna.
Författaren, eller åtminstone en nutida berättare som forskar i Masjas historia, gör sig synlig i romanen, men smyger sedan gradvis ut; låter bara vår tids vetskap om vad som ska ske smyga in här och där. Genom de små parenteserna skymtar vi ett Ryssland vars samhällssystem ska komma att skifta och åter skifta under det sekel som följer.
Masjas värld har sjunkit undan, men de tankar som hon och familjen nöter i hetsiga diskussioner är de tankar som Ryssland så brutalt har brottats med sedan dess. Räcker det för den som har allt att utöva välgörenhet mot sämre bemedlade? Hur förändrar man annars grymma orättvisor utan att riskera att dra ner mänskligheten i en ännu djupare avgrund?
Medlemmarna i familjen Tolstoj speglar sig i varandra. Är Masja en variant av fadern, eller är brodern Andrej den spegelbild hon behöver för att se sig själv som hon egentligen är? Andrej är fast i rädslan för att det är han som skildras i faderns drama Det levande liket. Är han den i grunden goda människan vars alla handlingar får honom att framstå som ond? Och vad säger i så fall Masjas goda handlingar om henne?
Hansson söker romanen igenom efter Masjas avgörande ögonblick. Ett av de möjliga är när hon som barn ska berätta om sin dag för fadern. Hon formulerar en fiktion, framställer ett jag som hon inte är, men skapar på så sätt kanske ändå den hon vill vara – och som hon kommer att bli.
”Masja” är en roman som man vill stanna i. Inte bara för att man anar att Masjas slutliga öde inte kommer att vara i nivå med hennes strävan. Utan också eftersom den intensiva närvaro Carola Hansson bygger upp gör att världen utanför boken får svårigheter att konkurrera. ”Masja” är en i bästa mening överväldigande läsupplevelse.