Det går trender i allt. Den intellektuella världen är långt ifrån undantagen. De senaste åren har djur varit högsta mode bland författare, journalister och populärvetenskapligt författande akademiker. Kanske började alltihop med Derridas katt, som när den en dag lät sina kattögon falla på sin nakna husses kropp fick den franske filosofen att rodna och inse det absurda i den dualistiska uppdelningen mellan besjälad människa och själlöst djur. Sedan dess har djurlitteraturen fullkomligt exploderat. Jenny Diskis och Jonathan Safran Foers framgångsrika böcker är bara toppen på ett isberg av djurisk litteratur.
Ändå skulle det vara fel att kalla djurlitteraturen för enbart en fluga (ursäkta djurmetaforen). Frågan om människans förhållande till djuren är i dag mer akut än någonsin. Det är få som i dagsläget förmår argumentera mot att den alltför höga köttkonsumtionen utgör ett av vår tids allra största globala miljöproblem.
Det är inte heller särskilt underligt att en stor del av kritiken kommit från feministiskt håll. Objektifieringen och instrumentaliseringen av djuren påminner mycket om det förtryck som genom årtusendena drabbat kvinnan. Man kan hoppas att den omvärdering av djurens ställning som just nu pågår får samma genomslag som den feministiska rörelsen.
Att den syn som vi i dag betraktar djuren med om hundra år framstår som lika ovärdig som den kvinnosyn vilken präglat större delen av historien ter sig för oss i dag.
Nu sällar sig även författaren, journalisten och kritikern (inte att förglömma feministen) Nina Lekander till den digra skaran av animalister. Hon gör det med den personliga boken Hästar, män och andra djur. En bok där Lekander, hela tiden med utgångspunkt i sitt eget liv, reflekterar kring människans förhållande till djuren.
Men det är också en personlig, ibland rent av privat, bearbetning av en sprucken relation. Bokens två huvudpersoner, utöver Lekander själv, är hästen Alegre och exmaken Claes. Den ena är populärare än den andra, om jag säger så.
Lekander har skrivit en bok som genremässigt rör sig mellan dagboken och essän, som nästan omärkligt tar steget från vardaglig betraktelse till etiskt resonemang.
Det finns en väldig lätthet i Lekanders sätt att skriva. Även om man inte alltid håller med henne (de ateistiska och ibland utilitaristiska perspektiven är något jag långt ifrån delar) så finns det en sympatisk brist på tvärsäkerhet hos Lekander som känns hederlig. Hon skriver aldrig dogmatiskt, utan öppet, prövande. Det är helt enkelt förbaskat trevligt att umgås med henne, även om hon kan vara inte så lite elak och utlämnande mot människor (i synnerhet exmän) som finns i hennes omgivning, ibland på gränsen för vad som känns okej att offentligt redovisa.
Lekander visar hursomhelst med denna personliga tankebok att vi är långt ifrån färdiga med djuren. Trenden får gärna hålla i sig ett tag till.