Jaget är en lök

Den norska författaren Lars Saabye Christensens nya roman Bisättningen kretsar kring minne och identitet. Den utgör sista delen i den kritikerrosade Beatlestrilogin, och återintroducerar sålunda Kim Karlsen, huvudpersonen från Beatles (1984) och Bly (1990). Inledningsvis vaknar den nu något åldersstigna Karlsen upp på ett okänt hotellrum. Det är uppenbart att allt inte står rätt till. Världen, och den egna kroppen, ter sig främmande. Karlsen inser snart att han lider av en minnesförlust.

Christensens uppgift blir att berätta honom på nytt. Skriva fram, om möjligt, hans historia.
Känns det bekant? Att belysa en identitetsproblematik genom att ta utgångspunkt i en individ som förlorat sitt minne är visserligen ett briljant grepp, men ack så uttjatat. Metoden är vanlig i de senaste årens skandinaviska litteratur, framför allt den norska. Samma berättargrepp återfinns i Jan Kjærstads Wergelandtrilogi, Carl Frode Tillers Innsirkling (2007), och Jon Fosses Morgon och kväll (2000). Också här möter vi män som tappat bort sig själva. De norska författarnas budskap är samfällt: identiteten är inget enhetligt; jaget har ingen "kärna", utan är snarare att likna vid en lök, där skalen ligger lager på lager.

Hur ser då Christensens bidrag ut? Ja, liksom sina kollegor tar han utgångspunkt i en alldaglig genomsnittsperson, en man utan direkta egenskaper. Även här, liksom hos de andra författarna, vaknar hjälten upp en morgon och känner sig obekväm. Han vet inte vad han heter, känner inte igen sina egna händer och kan inte förklara hur han hamnat i det vitmålade hotellrummet.

Romanens upptakt är ett långsamt uppvaknande, där huvudpersonen sakta men säkert kommer tillbaka till här och nu. Eller? Läsaren svävar i ovisshet. Kim Karlsens värld ter sig om inte absurd, så klart surrealistisk med sina hånskrattande hotellreceptionister och förvirrade frisörer. Enligt kalendern borde dagens datum vara den 4 januari 2001, men allt tyder på att det är en oktoberdag 1967. Är det månne sin egen bisättning Karlsen bevistar? I varje fall tycks han befinna sig i limbo, ett gränsland där tiden och rummets lagar är upphävda.
Strax efter uppvaknandet påbörjas sökandet. Jakten på jaget förlängs i en minneskavalkad.

Christensen som aldrig, trots att han borde, tvekar inför en Beatlesreferens, kallar utflykten "Magical mystery tour". Och visst har letandet något drömskt över sig. Handlingen drivs fram av Karlsens möten med figurer och händelser ur det förflutna - samtliga hämtade ur Christensens tidigare romaner. Intriger som i de tidigare böckerna framstått som obegripliga ges därmed en djupare förklaring. Bisättningen kan så läsas som en sammanfattning av, men också en uppgörelse med den egna romanvärlden, ett slags bokslut om man så vill.

Frågan är hur intressant det blir? För de redan Christensenfrälsta är säkert tête-à-têten med de gamla gestalterna kära återseenden. Men för nytillkomna läsare resultatet förvirrande. De personer Karlsen möter är abstraktioner. Utan vidare kännedom om deras bakgrundshistoria framstår de som obegripliga, tagna som de är ur sitt egentliga sammanhang.

Det råder inget tvivel om att Christensen är en stor berättarbegåvning. Men en bok måste kunna stå på egna ben, inte legitimeras av ett tidigare författarskap.

Jaget är en lök

I Bisättningen gör Lars Saabye Christensens upp med den egna romanvärlden. Resultatet är förvirrande, skriver Alexandra Borg.