Men hon lyckas ofta undvika banalitetens fälla och fånga vemodet och det sorgligt vackra.
Jag gillar också när hon gör det i det kondenserade formatet, som i hennes debutroman Je l’aimais (Jag älskade honom).
Nu aktuella "En dag till skänks" är möjligen ännu kortare.
Det handlar om fyra vuxna syskon som rymmer från ett bröllop och får en dag av samvaro och nostalgi tillsammans – avlägset just skilsmässor och ensamhet.
Problemet är att jag aldrig riktigt känner mig som en del av den där gemenskapen. I stället stör jag mig på att syskonsamvaron är så osannolikt problemfri: det verkar som om dessa fyra syskon aldrig har bråkat.
Den här gången räcker inte det korta formatet för att utveckla karaktärerna och jag nöjer mig med ett kortfattat omdöme: För läsaren blir "En dag till skänks" aldrig så mycket mer än en trevlig men meningslös timme.