Ivar Lo stred för de gamla

Inom ämnet litteraturvetenskap ventilerades häromdagen en doktorsavhandling av Margareta Wersäll med titeln Fattighusliv i ensamhetsslott. Ivar Lo-Johansson och de äldre i samhällsdebatt och dikt (Avd. för litteratursociologi, Uppsala). I första hand är det en ingående studie av hur opinionsbildning i en viktig samhällsfråga kan bedrivas av en välkänd skribent med ordet i sin makt. Med tanke på den explosiva ökning av antalet pensionärer, som kommer under de närmaste decennierna, måste ämnet betecknas som angeläget. Sociala reportage var tidigt en viktig del av Ivar Los författarskap. Det började som Wersäll visar med en rad resebrev från kontinenten. Tre av hans fem första böcker 1927—29 var alltigenom sociala reportage och kritikens första erkännanden av den unge författarens begåvning avsåg just reportageböckerna.Ett intressant avsnitt i avhandlingen handlar om Ivar Los tidigt utvecklade bildsinne. Redan under ungdomsåren övade han sig att fotografera och reportagen som han sände hem till svenska tidningar var ibland illustrerade med bilder som han tagit med egen kamera.Ivar Lo var sparsmakad i valet av omslagskonstnärer. Detsamma gällde medverkande fotografer i de sociala reportagen på 40- och 50-talen. Framstående fotografer som Gunnar Lundh, Sven Järlås och Tore Johnson utvaldes. Om resorna tillsammans med Järlås har Margareta Wersäll intressanta iakttagelser att förmedla.I de förbittrade diskussioner som Ivar Lo förde med landets socialvårdsledning anklagades han och Sven Järlås för medvetna bildarrangemang. Fattigvårdsdirektören Otto Wangson som recenserade Ålderdom i Social årsbok (1949) var särskilt upprörd över fotografierna:"För att bevisa sina teser tar författaren kameran till hjälp. Och sällan har detta redskap missbrukats mera fördomsfritt: allt läggs till rätta för att få fram vad författaren till varje pris skall ha fram: slöheten, hopplösheten, dödsväntan."I en skarp replik hävdade Ivar Lo bestämt att arrangerade bilder över huvud taget inte förekom i hans och Järlås reportage.Margareta Wersäll har haft möjlighet att intervjua den avlidne fotografens hustru Elsa Järlås, som framförde att samarbetet med Ivar Lo fungerat väl. Men hon förklarade att makens fotograferande på ålderdomshemmen varit oerhört deprimerande. "Hon menade att maken till slut helt enkelt inte stod ut med de fruktansvärda scener som mötte reportageteamet, och framför allt inte med den skriande bristen på mental vård och omsorg som överallt gjorde sig gällande." Att Järlås till slut knäcktes bestyrks av det faktum att han inte orkade genomföra den sista av reportageresorna. En medarbetare i Vi, Jöran Forsslund, fick rycka in i hans ställe. I Den sociala fotobildboken (1977) har Ivar Lo berört hur svåruthärdliga de ovälkomna besöken på vårdinrättningarna kunde vara. "Synerna vi mötte gnagde på oss. Vi kände oss skamsna över att avbilda och beskriva dem." När teamet hunnit till Högalids vårdhem i Stockholm brast Sven Järlås nerver, skriver Ivar Lo. Fotografen kastade kamera och lampor ifrån sig och "jag måste jaga fatt honom i taxi, innan han förmåddes fortsätta".Den första organisationen för pensionärer, Sveriges folkpensionärers riksförbund, grundades lokalt i Göteborg 1939 och verkade på riksplanet från 1941, sedan 1986 under namnet Sveriges pensionärsförbund (SPF). År 1942 bildades den organisation som ännu står socialdemokraterna nära och antog namnet Pensionärernas riksorganisation (PRO). SPF deklarerar sig som politiskt neutralt men får anses som en borgerlig motsvarighet till PRO.Ett överraskande resultat av Wersälls forskningar är att det var en eldsjäl i SPF, John Björnheden, som var pådrivaren bakom Ivar Los beslut att starta en kampanj. Björnheden var redaktör för Pensionären, SPF:s tidskrift. Han hade redan 1941 vänt sig till Ludvig Nordström, känd över hela landet för radioserien och boken om Lort-Sverige, med en förfrågan om han kunde engagera sig för pensionärernas sak men fått nekande svar från den sjuke Nordström. Men Björnheden fortsatte oförtrutet med sina försök att få till stånd ett samarbete med någon framstående författare samtidigt som SPF samlade material till en bok med arbetsnamnet Hunger-Sverige. Bland de uppvaktade författarna fanns Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg.Korrespondensen med Ivar Lo blev omfattande men länge stretade denne emot. Statarfrågan hade varit "ett delproblem" skrev han 1946 till Björnheden. "Det är självklart värre att angripa ett system som räcker ut över land och gränser." Men den gamle redaktörens envishet påverkade småningom Ivar Lo. På nyårsdagen 1949 skrev han det brev till Björnheden som blev startpunkten för hela kampanjen. Han ville nu träffa Pensionärens redaktör och besöka några ålderdomshem och en pensionärskongress som pågick i Göteborg.Det är sällsynt att ett skeende av stor opinionsbildande betydelse kan följas in i detalj. Wersäll har minsann haft ett tacksamt källmaterial i den brev- och klippsamling som Lo-Johansson donerade till Carolina Rediviva.De som starkast reagerade mot Ivar Los skildringar var höga tjänstemän inom socialvården: Socialstyrelsens chef Ernst Bexelius, fattigvårdsdirektören Otto Wangson och fattigvårdsinspektören Ali Berggren. Projekt för att förbättra åldringsvården pågick eller planerades inom den högsta byråkratin och det är förståeligt att man önskade att all publicitet skulle presentera dessa intentioner. Kritiker som Lo-Johanssons och Björnheden måste desarmeras.Inom radion var man ännu ytterst försiktig med att släppa fram radikal kritik mot myndigheter. Om inte radiomannen Gunnar Helén — i sista stund innan han gick över till Stockholms-Tidningen — hade inbjudit Ivar Lo att hålla radioföredrag, så är det sannolikt att radiomediet varit stängt för kampanjmakaren. Flertalet recensenter fann hans angrepp i radioföredragen generaliserande och överdrivna.Men småningom skedde en förskjutning, rentav en omsvängning i opinionen, under intryck av den högklassiga fotobildboken Ålderdom (tillsammans med Sven Järlås, 1949) och den faktarika Ålderdoms-Sverige (1952). Nu stöddes författaren av betydligt fler recensenter än tidigare, främst Gösta Netzén, Paul Lindblom och Gunnar Helén. I bakgrunden fanns så tunga namn som socialministern Gustav Möller och Gunnar Sträng (efterträdare till Möller 1951) som enligt Wersälls utredning "erkände och såg positivt på Ivar Lo-Johanssons insatser" medan Socialstyrelsen förblev avvisande. Ett brev från Sträng daterat 3 nov. 1953 om den nya situationen är återfunnet i Ivar Lo-arkivet:Som Du kanske redan observerat så följer Kungl. Majt. Dina råd och anvisningar i fråga om åldringsvården för fulla segel. Pensionärslägenheter byggs, stugor på landsbygden repareras, och åldringsvårdarinnor är i gång som s.k. social hemhjälp.De öppna vårdformerna slår och är populära bland de gamla. Till och med Din gamla trätobroder Ali Berggren börjar gripas av de nya tankegångarna.De olika medierna för kampanjen behandlas var för sig i avhandlingen, vilket är rimligt men leder till en hel del upprepningar. Eftersom avhandlingsförfattaren disponerat allt material som är bevarat hade det nog varit möjligt att ge läsarna fler upplysningar om lokal och tidpunkt i avhandlingens bildtexter.Litteraturvetaren Wersäll vill naturligtvis även analysera Ivar Los författarskap med perspektiv hämtade från sitt moderämne och lyckas bra med att visa hur han efter en kris på 40-talet återfår vitaliteten under striden om åldringsvården och når en höjdpunkt på författarbanan i Analfabeten (1951). Däremot blir avsnittet om hans polemiska språk ganska magert och avsnittet "Ett retoriskt mönster" bara en eftergift för trenden att använda retorikens terminologi. Ett kapitel om fattighuslivet som litterärt motiv berikar avhandlingen genom att dröja vid texter inte bara av Ivar Lo utan även av bl a Harry Martinson, Jan Fridegård och Åke Wassing. Tyvärr saknas här Uppsalaförfattaren Elis Starborgs märkliga livsverk Lek och likväntan. Berättelser om ett fattighus (1989), postumt utgivet med lovordande förord av Sven Delblanc.Det är en viktig utvecklingsfas i vår socialhistoria som tecknats av Margareta Wersäll. I dagens Sverige måste förvisso nya avvägningar mellan olika vårdformer göras. Men den stora förtjänsten med avhandlingen är att man vid sådana historiska jämförelserkan lita på att ett tidigare skeende blivit noggrant kartlagt.