Italienskt på allvar och skoj

Det finns en schablonbild av italienare som glada, naiva, skönsjungande och okomplicerade människor, en bild som nog riskerar att befästas av till exempel det tv- och mediautbud av Berlu­sconis märke som dominerat på senare år. I verklig­heten är i varje fall italiens­ka författare sällan så där oproblematiska och ofta minst lika intellektuellt sofistikerade som sina nordeuropeiska kolleger. Det märks på ett par av höstens romaner, särskilt Antonio Tabucchis Tristano dör, som ställer existensens grundvillkor i fokus — våra avgörande felval, ruelser, dödsångest och yttersta motiv — och samtidigt brottas med berättartekniken på ett kanske inte fulländat men ändå intressant sätt.Tristano kallar sig en i kallbrand döende äldre man, som i ett enda intensivt flöde, avbrutet av smärre praktiska problem, försöker återberätta sitt liv för "författaren". Liksom i flera tidigare romanertenderar Tabucchi att då och då själv undergräva sin fiktiva situation, men i huvudsak bildar de olika brottstyckena en sammanhängande och ganska trovärdig livshistoria: en man som gått över frånde italienska ockupations­trupperna i Grekland till den anti­fascistiska partisansidan och som grubblar över de fiender han skjutit och de båda kvinnor han älskat.Tabucchi har genom­gående rört sig mellan den norditalienska hemtrakten och andra Medelhavsländer, särskilt Portugal; här är det i stället Grekland och Spanien som skymtar i den döendes något febriga och morfinpåverkade minnen. Det är inte eninre monolog utan en föregivet frampratad, med på olika sätt inflikade scenanvisningar i både jag- och hanform. Olika tider blandas, skickligt men inte helt lättläst. Tabucchi kräver koncentration och inställning på rätt våglängd. Till det bästa hör de utpräg­lat lyriska passagerna, ofta mot ett snabbt antytt natursceneri, där livets korthet och skönhet överväldigar den stoiske gamle mannen.På ett mera prosaiskt plan visar Tabucchi också prov på sitt handlag med orden i de små inlagda kommentarerna om den nutida italienska dokusåpan med "puckolucko"-figuren som lekledare under parollen "tänk inte, gott folk, tänk inte, kom ihåg att inte tänka, det är tröttsamt att tänka, det är onödigt att tänka". Tabucchi är alltså självfallet ingen Berlusconiväljare men han är lika främmande för den tidigare starka medelhavsmarxismen som betraktade människor som "mekaniska delar i en maskin som var förmer än de, små kuggar på små obetydliga hjul som svängde runt för det stora hjulets räkning"."Livet låter sig inte berättas", säger den döende Tris­tano, men Tabucchi ger gång på gång glimtar som närmar sig detta omöjliga.Lite mindre storstilad i anslaget, uppenbart mer underhållande och kanske mer typiskt italiensk är däremot Giulio Leoni, vars roman Mosaikmorden mycket träffande kallats en Eco light-bok. Där finns samma historiskt skolade medel­tids­skild­ring kring en fiffigt påhittad mordgåta, men förstås inte riktigt samma pregnans och schackspelsintelligens som hos den uppenbara förebilden Umberto Eco.Huvudpersonen är ingen mindre än Dante, som år 1300 i egenskap av hög ämbetsman i Florens skall reda ut vem som mördat den byggmästare som lade en symbolisk mosaik i den blivande påvliga universitetskyrkan.Leoni förhåller sig tämligen fritt till den historiska förebilden och skildrar Dante som en beläst och slagfärdig men också självbelåten och hetsig person, betydligt enklare i sitt känsloliv än man föreställer sig den gudomliga komedins skapare. Han tänker ideligen på sina motståndare som "den där oduglingen" som han bokstavligen vill strypa, och hans skarpa skolastiska argumentation och talang att hitta brottsindicier kontrasterar mot en uppenbar oförmåga att ifrågasätta sina egna idéer och motiv.Det hela är uppenbart anlagt på att bli underhållning för bildade, ibland med överdrivet lättköpta poänger men på det hela taget inte alls ointressant. Den deckarbetonade intrigen kan kanske ses som en förevändning för att få skildra och ge perspektiv på medeltida motsättningar mellan kyrka och stat, bokstavstro och gryende förnuft.Leoni leker ibland med de historiska frågetecknen och låter bland annat en indiansk danserska dyka upp efter att tydligen arabiska seglare nyligen råkat upptäcka Brasilien — ungefär som till exempel Alejo Carpentier låtit Columbus ha fått tips om Leif Erikssons upptäckt av Vinland. Det bidrar förstås till den svårutredda blandningen av vederhäftiga och helt fantasifulla miljödetaljer.Mosaikmorden är väl ingen perfekt deckare och inte heller någon lysande historisk roman utan snarast en hygglig kompromiss med klara utsikter att nå samma breda läsekrets här som i hemlandet.