Italienska påhittigheter

Nya böcker:Umberto Eco: Drottning Loanas mystiska eld (Brombergs, sv övers. Barbro Andersson, inb cirkapris 320 kr) Andrea Camilleri: Mont­albanos nyår (Fischer & Co, sv övers Barbro Andersson, cirkapris 117 kr)Våra schablonuppfattningar om olika nationaliteter och deras typiska drag är nog ganska seglivade. Kanske är det bara därför att man vet att Umberto Eco är italienare som man finner honom så typisk: spirituell och gnistrande påhittig snarare än egentligen humoristisk, och underhållande med sin lärdom på ett sätt som är ovanligt längre norrut. Och visst är kommissarie Montalbano i bokform en riktig siciliansk hjälte?Nå, i varje fall Eco är tillräckligt unik, genialisk och egensinnig för att varje bok ur hans dator ska väcka intresse överallt. Genombrottet med Rosens namn var en obestridlig fullträff i sin korsning av flera genrer. Därför öppnar man årets nya "illustrerade roman", kallad Drottning Loanas mystiska eld, med betydande förväntningar. De infrias tyvärr bara bitvis. Här finns som vanligt imponerande och intressanta avsnitt och fängslande detaljer, men helheten blir den här gången inte starkare än de ingående delarna utan snarare tvärtom.Disparata delarI och för sig är det väl inget fel att pröva på en hybrid där början rullar fram som en traditionell romanberättelse om en antikvariatsbokhandlare som tappar minnet efter en hjärnblödning, mitten blir en av allt att döma starkt självbiografisk men snävt avgränsad redogörelse för Ecos uppväxttid, skolgång och tidiga läsning, och slutet en halvpoetisk och popkulturpräglad fantasi. Men de olika delarna ger inte varandra tillräckligt understöd; det dokumentära inslaget harnog sitt intresse för den som vill veta exakt hur vissa av krigsårens schlager lät eller hur olika grupper reagerade på Mussolinis fall, men glimtarnas samband med den senare historien är ganska svagt. Och ramberättelsen framstår som en förevändning för att få behandla egna tidiga läsäventyr.Jagberättaren heter faktiskt Giambattista Bodoni, precis som den berömde 1700-talsboktryckaren; Eco vill gärna leka med namn och låter Bodonis fru säga:"Släpp honom inte alltför fri med associationskedjorna, för då blir han tokig." Härefter glider huvudpersonen allt närmare Ecos egen person. Båda har hästminne och är fascinerade av gamla böcker, citat — som insprängda överallt får läsaren att känna sig intelligent och beläst eller också frustrerad — och av alla slags texter, bilder och tecken (vilket ju är Ecos speciella passion och professur).Bokens mellanparti påminner i sin uppräknande och detaljbeskrivande stil om den s k nya franska romanen från 50- och 60-talen (Simon, Butor, Le Clézio) men lyckas inte bli riktigt lika tråkig. Och Eco lättar upp texten med drygt 75 sidor autentiska och tidstypiska bilder på sådant som tydligen påverkat honom och hans alter ego.Själva minnesförlusten blir knappast upptakten till någon psykologisk studie, den verkar artificiell. Dansken Leif Panduro skrev på 60-talet en mycket annorlunda roman om en minnesförlust, Fern fra Danmark, med en helt annan inlevelse i denna tänkta situation där man inte ens känner igen sin fru.Dialog och vardagsrealism är inte heller Ecos starka sidor, men visst finns här några elegant formulerade passager och en spännande episod då den 12-årige Bodoni (=Eco?) hjälper partisaner och ukrainska fångar mot tyskarna på en dimhöljd bergssluttning.Och skildringen av en gymnasistförälskelse, mot bakgrund av teaterstycket Cyrano de Bergerac, har nerv och spänst, likaså ett djupt filosofiskt samtal med en äldre motståndsman.Mysig kommissarieEcos landsman Andrea Camilleri är mest känd hos oss som författaren bakom tv-serien om kommissarie Montalbano för ett par år sen. Den byggde på bl a det tjog noveller som översatts under titeln Montalbanos nyår och sompå ett småmysigt sätt introducerar oss i en ofta rätt ruggig siciliansk undre och övre värld. Här finns samma förtjusning över det kluriga nystandet i subtila ledtrådar som hos den tydliga förebilden Sherlock Holmes, men också en viss portion känsla för sociala problem och mänskliga konflikter. Montalbano är förstås lite karikatyrartad med sin förtjusning i vissa maträtter, sitt litterära intresse och sin mestadels frånvarande särbo, och hans kollega Mimì är lika förutsägbar som fruntimmerskarl.Behållningen är de ganska varierande mordgåtorna, ofta med gammaldags svartsjuka eller stora arv som motiv, och de nystas upp med ledning av skenbart ovidkommande detaljer. Den sicilianska maffian skymtar ytterst sällan. Det är oftast ganska underhållande och trevligt i stilen men inte direkt djuplodande eller social-realistiskt som hos de ledande skandinaverna i genren.