Varför har det blivit så populärt att skriva biografiska romaner? Väl därför att man inte behöver hitta på sin berättelse utan bara bearbeta den. Och om man skriver om en känd person gör läsaren dessutom en del av jobbet åt en: läsaren har ju sina på förhand givna föreställningar om ens huvudperson som man efter behag kan bekräfta eller utmana.
Lena Einhorn har redan tidigare skrivit en biografisk roman – om August Strindbergs Siri – och hennes nya roman har vuxit fram ur ett långfilmsprojekt om den unga Greta Garbo som aldrig fick finansiering. I Garbo har Einhorn i sanning en världskändiskändis som alla potentiella läsare – nåja, kanske inte de allra yngsta – redan tydligt kan se framför sig. I stora drag är intrigen också redan bekant: vi vet hur fattigmansdottern Greta Gustafsson från Söder blir superstjärna i Hollywood. I romanen får vi följa hennes liv från när hon som femtonårigt biträde på PUB får agera fotomodell för en hattkollektion fram till tiden strax efter hennes egentliga upptäckares, Mauritz Stillers, död 1929. Det handlar om elevåren på Dramaten, kamratskapet där och framför allt kärleksförhållandet till Mimi Pollak. Och om Stiller som först förnedrar henne genom att tala om för henne hur fet och ful hon är och sedan tar henne på entreprenad, formar henne, binder henne vid sig och ger henne den första stora filmrollen som Elisabeth Dohna i Gösta Berlings saga. Och insprängt i allt detta finns sedan glimtar från det alienerade och alienerande Hollywood.
Einhorn kan verkligen skriva, hennes text har tempo, flyt, men samtidigt är det som om det finns för mycket luft i den. Man saknar allt vad tidskänsla heter – det som den tilltänkta filmen väl hade kunnat förmedla visuellt – och de allra flesta personer blir aldrig mer än konturer (också dem var det kanske meningen att skådespelare skulle fylla ut?). Irriterande är också författarens egna stora förälskelse i sin huvudperson. Greta är ”så ljuvligt ostyrig, och så uppenbart munter”, hon skrattar sitt ”allra mest pärlande och ljuvliga skratt” och så är det förstås ”hennes makalösa skönhet”.
Och när det dessutom visar sig att hon är en baddare på att ro är det nästan så man blir lite upplivad av Torsten Tegnérs recension av henne som Elisabeth Dohna: ”En halvmullig och okryddad brödbulle, som varken kittlar eller mättar – rena vita plåstret.”
Men:
Visst är de djupt berörande, Gretas egna brev– de länge okända – till Mimi, hennes ungdoms trygghet som hon valde – tvingades välja? – bort. Här ser man på hjärtskärande vis hur hennes förvirring och olycka tog vid redan innan hon nått höjderna.