Ironiskt om läsandet och skrivandet

I Stefan Lindbergs nya bok, I Gorans ögon, står litteraturen i centrum, skrivandet såväl som läsandet. Påtagligt många av de tolv novellerna har en författare som huvudgestalt. Det har till exempel Tjänsteman vid mörkrets sambandscentral som handlar om poeten Joakim som efter en sårig skilsmässa från "Östermalmshallens Pallas Athena", Karro, bytt ett liv med Dolce & Gabbana, swingersklubbar och Bukowskikataloger i Stockholms innerstad mot ett radhus i Söderfors. På en uppläsning med Kjell Johansson i Tierps bibliotek träffar han av en slump Tryggve och Elna som är aktiva i ett litteratursällskap tillägnat "den författande flottaren" Axel Helgesson, som skrev om abborrfiske på Gräsö i Hans Lidmans anda, men som aldrig fick ett erkännande från kritikerna, eller en läsekrets utanför Norduppland.

Snart blir Joakim emellertid varse om att det inte bara var i Knutby som det uppländska föreningslivet urartade i mordiska intriger. I Östhammar pågår nämligen en bitter strid om Axel Helgessons litterära kvarlåtenskap. När utgivaren av sällskapets tidning Bulletinen en dag försvinner, samtidigt som det börjar lukta konstigt i Joakims garderob inser han att det inte bara är med föreläsningar och nyutgivningar som Tryggve och Elna försöker hålla Helgessons författarskap levande; om det blir nödvändigt tar de till röjsågen.
Trots att berättelsen genomsyras av svart humor och ironi är den ett gott exempel på något som visar sig vara ett återkommande tema i boken, den ibland förödande kraft som finns förborgad i litteraturen. Detta är även ämnet för titelnovellen som handlar om den medelmåttige, medelålders författaren Frans som en dag får erbjudandet att spela i landslaget i fotboll. Där återser han barndomsvännen Goran, en av stjärnorna i laget. Samtidigt som Frans oväntade framgångar på fotbollsplanen gör att han får allt svårare att koncentrera sig på skrivandet börjar Goran förändras. Han simulerar skador, och på barnotor och spelscheman klottrar han osammanhängande meningar med oregelbunden högerkant. Till sin förfäran inser Frans att det är dikter, och vad värre är - de är mästerliga.

Skapandets potentiella risker får också en övertygande skildring i Prototypen som handlar om några IT-människor som skapar en golem, en konstgjord människa, under en firmafest.
Dessa övernaturliga inslag - de magiska inslagen på IT-konferensen såväl som bytet av identiteter i I Gorans ögon - sätter sin prägel på hela boken, som hela tiden balanserar på gränsen till det fantastiska. Stefan Lindberg blandar realism med dröm och fantasi, och ibland med science fiction. Så sker till exempel i Den sista berättelsen, där Lindberg målar upp en storslagen framtidsfantasi om en värld där alla läser och skriver, där barn och föräldrar byter texter med varandra, smala poesitidskrifter säljer i miljonupplagor och författare behandlas som rockstjärnor. Skildringen av hur en nittioårig Göran Sonnevi fyller Globen och skapar kaos à la Madonna eller Bruce Springsteen är fyndig och underhållande, och får precis som berättelsen om "Zlatan" som blir en "Horace Engdahl" vårt samhälle och dess värderingar att framträda i en inte särskilt klädsam belysning. I Gorans ögon är skriven som ett försvarstal. Berättaren, den fotbollsspelande författaren Frans är angelägen om att visa att det inte var hans dåliga inflytande som fördärvade fotbollsstjärnan och gjorde honom till en - ve och fasa - intellektuell.
Stefan Lindbergs tredje bok innehåller många riktiga guldkorn, inte minst den om det urspårade uppländska litteratursällskapet. De flesta novellerna är underhållande, originella och sprudlar av kreativitet och fantasi. Men medan Stefan Lindberg visar en stor ämnesmässig bredd är stilen påfallande enahanda. Så gott som samtliga berättelser är skrivna i samma lätta, ironiska ton. Till en början känns det rappt och uppfriskande, men efter ett tag tröttnar man på den ironiska distansen som författaren skapar mellan läsaren och karaktären. Den får till exempel den starka lokalfärgen i Tjänsteman vid mörkrets sambandscentral att kännas nedlåtande, och den får karaktärsteckningen att falla sönder i stereotyper.

Det är synd att Stefan Lindberg inte förmått ta sina texter på lite större allvar, för när han någon gång sänker garden och lämnar ironin därhän händer det något med novellerna; då känns de plötsligt äkta och angelägna och man påminns om hur mycket han har att ge.

Ironiskt om läsandet och skrivandet

Det är synd att Stefan Lindberg inte förmått ta sina texter på större allvar, skriver Catrin Ormestad som läst den i dag utgivna novellsamlingen I Gorans ögon.