Militanta romanläsare (jodå, sådana finns), alltså de som gör gällande att romanen är den enda formen värdig en riktig författare, brukar sorgset hävda att Jonas Hassen Khemiri lämnat, ja rent av bedragit, litteraturen för att i stället vänsterprassla med teatern. Vilket svek, klagar prosaistfascisten sårat. Som om dramatik inte vore litteratur! Nej, jag tänker inte ägna den här recensionen åt att försöka återställa balansen, vad gäller anseende, mellan den drygt tvåtusenåriga dramatiken och den på sin höjd fyrahundraåriga moderna romanen (blotta barnet ju). Jag vill endast tydligt markera att Khemiris övergång från prosa till dramatik inte handlar om något svek, eller för den delen om någon bisyssla i väntan på den stora romanåterkomsten. Khemiri är en alldeles för begåvad och egensinnig författare för att låta sig hämmas av något så simpelt som genrer. Han ger helt enkelt sina berättelser den form de behöver. Först skrev han skitbra romaner. Nu skriver han skitbra pjäser. Mer är egentligen inte att säga om den saken.
Att Khemiri nu är tillbaka i bokform har säkert fått det att vattnas i många romankonnässörers gommar. Jag är ledsen att behöva göra de längtande romanivrarna besvikna. För Jag ringer mina bröder, som den nya boken heter, är ingen roman (även om förlaget valt att lansera den som en sådan). Snarare är det ett slags hybridtext, en blandning mellan prosa och dramatik. Texten är ett pjäsmanus som ligger till grund för en uppsättning med premiär på Malmö stadsteater i januari, samtidigt är det en utökad version av en artikel Khemiri skrev i DN för ett par år sedan, på samma gång är det ett stycke koncentrerad och lätt uppbruten konstprosa. Som sagt, det där med genrer angår inte riktigt Khemiri.
Hur man än väljer att genrebestämma texten handlar den i vilket fall som helst om Amor, inuti vars alltmer överhettade hjärna texten vindlar sig fram. Det hela utspelar sig under ett intensivt dygn efter det misslyckade terrordådet i Stockholm 2010. Texten består till största del av ett antal dialoger som långsamt rör sig in mot paranoians verklighetsuppluckrade tillstånd. Men det är också en text om en alltför påtaglig verklighet, som dock alltmer börjar likna en surrealistisk mardröm, en verklighet där ett rasistiskt parti sitter i riksdagen och tidens vanligaste folksjukdom heter islamofobi. Ingen går fri. När Amor ser sin egen spegelbild skymta förbi i ett skyltfönster vet han inte om det är sig själv eller en misstänkt terrorist han ser.
Jag ringer mina bröder är inget mästerverk. Den behöver den sceniska gestaltningen för att nå sin slutgiltiga form. Men det är ändå en text som precis likt all bra konst uppfinner sina egna former och lagar. Så om Khemiri skriver prosa eller dramatik, eller rör sig i gränslandet däremellan, spelar egentligen ingen roll. Det handlar alltid om litteratur. Och, som sagt, skitbra sådan.