Intrigerna på Orkidévägen
Marie Hermansons i dag utgivna roman Hembiträdet är en rapp och underhållande berättelse om de neuroser som döljer sig bakom de ordnade exteriörerna längs den lugna villagatan, skriver Catrin Ormestad.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Marie Hermanson: Hembiträdet (Albert Bonniers Förlag)
Organisationskonsulter som slimmar ett företags eller en myndighets verksamhet och peppar de anställda har blivit en allt vanligare figur i svenskt samhällsliv — men hur välordnade är egentligen dessa konsulters egna liv?
Det är den frågan som står i centrum i Marie Hermansons i dag utgivna Hembiträdet. Den handlar om Yvonne som vet allt om hur man skall få verksamheten på en arbetsplats att löpa problemfritt, men som inte varit lika framgångsrik när det gäller att organisera sitt eget liv. Hon älskar inte längre sin man, som för övrigt ofta är otrogen, hennes son bryr sig mest om sina dataspel, och hon har blivit så duktig på sitt jobb att det inte längre bjuder någon utmaning.
Mordmysterium
Den enda plats där hon känner att hon vaknar till liv är ett villaområde dit hon åker på lediga stunder. Hon har inget särskilt ärende där, strövar bara omkring på gatorna och fantiserar om dem som bor i husen, lär känna deras vanor och egenheter. Där finns kvinnan med alkoholproblemen i det lila huset, den bohemiska Lyckliga familjen med trädgården full av kaninburar och mannen som varje kväll går ut på balkongen och röker, naken under morgonrocken. De enda som förblir ett mysterium för henne är de som bor i det vita huset på Orkidévägen 9. När hon en dag får syn på en lapp om att de söker en städhjälp kan hon inte motstå frestelsen utan går dit på en anställningsintervju. Hon möts av Bernhard, som gör ett starkt intryck på henne, och innan hon vet ordet av har hon tackat ja till jobbet. Snart inser hon emellertid att Bernhard inte alls är frånskild som hon trodde utan att hans hustru Helena sitter i fängelse, dömd för mord. Och ju mer Yvonne umgås med honom, desto mer börjar hon undra om mordet verkligen gick till så som han påstår.
Kittlande psykologi
Hembiträdet är en rapp och underhållande berättelse om de gåtfulla vägar som längtan efter frihet och förnyelse kan ta, och om de masker som vi omger oss med. Marie Hermansons beskrivning av det träsk av neuroser som döljer sig bakom den ordnade exteriören på den lugna villagatan är full av humor, värme och ironi, och öppnar dessutom för igenkänning. Alla som har gått genom en svensk villaförort en höstkväll och kikat in genom de upplysta fönstren och försökt föreställa sig vilka som bor där vet hur sällsamt fascinerande det kan vara. Det är denna tittandets kittlande psykologi som Marie Hermanson väver intrigen omkring.
Hyperenergisk konsult
Genom den invävda mordgåtan lånar Hembiträdet drag av deckaren, men framför allt skulle den kunna beskrivas som en samtidssatir. Skildringen av den hyperenergiska konsulten som tar sig an Bernhards trasiga själ med samma effektivitet som hon skulle ta sig an den håglösa personalen på ett vårdföretag säger kanske något om andan i ett samhälle där snart sagt varje del av tillvaron verkar kunna effektiviseras och rationaliseras. I Yvonne har Marie Hermanson för övrigt skapat ett elegant, om än något stereotypt, porträtt av den moderna kvinnan som lever ett i alla avseenden perfekt liv, men som ändå inte kan göra sig fri från känslan av att hon saknar något.
Beskrivningen av den framgångsrika yrkeskvinnan, med sina italienska märkeskläder, gymtrimmade kropp och designade vardagsrum, som finner mening i tillvaron genom att städa och diska åt en ensam man, rymmer en fin ironi. I vår
tid skulle detta kanske vara en hobby lika pervers som den mest förbjudna av böjelser.
Tonen i romanen är genomgående lätt och ironisk, stilen flödande och rapsodisk. I boken finns en del oväntade vändningar som gör läsningen underhållande, men också en del sidospår som splittrar och distraherar mer än de tillför.
Medryckande läsning
Även om Hembiträdet förvisso är en fartfylld och medryckande läsning, är Marie Hermansons sätt att förhålla sig till sitt ämne något ytligt, och hon lyckas aldrig riktigt klargöra för läsaren vad som är så angeläget med den historia hon berättar. Varken Yvonne, Bernhard eller Helena blir särskilt levande personligheter, och man har svårt att engagera sig i deras öden.
Allra starkast blir berättelsen när Marie Hermanson för ett kapitel lämnar intrigerna på Orkidévägen därhän och fördjupar sig i Yvonnes bakgrund. Skildringen av hur hon försummad och mobbad växer upp med en mentalsjuk mamma är
minnesvärd, men räcker inte ensamt för att ge substans åt boken.