Inträngande skildring av punerkrigen

Det märkligaste med denna bok är att den över huvud taget översatts till svenska och utgivits av ett aktat förlag. För några decennier sedan hade något sådant varit omöjligt. Vem hade då velat läsa om så ointressanta händelser som krig, utkämpade av romarna för flera tusen år sedan?Man må erinra sig universitetsreformerna från 1970-talet. Några av dem var kloka, andra mindre välgenomtänkta. Själva ordet universitet höll på att stryka med på kuppen för att ersättas med högskola. En omdöpning som tyvärr lyckades var att ämnet klassisk fornkunskap och antikens historia ändrades till antikens kultur och samhällsliv. Det må så vara att ordet fornkunskap lät ålderstiget. Men varför ersätta "historia" med "samhällsliv"? Ren och skär trendighet var detta, en önskan att verka samhällsanpassad. Tillfredsställande är dock, att den institution till vilken ämnet hör, nu heter Arkeologi och antik historia.Om de puniska krigen, som fejderna mellan karthagerna och romarna kallades, hörde till "samhällslivet" kan vara osäkert, men i varje fall är de historia och intressant sådan. Om vi resonerar kontrafaktiskt ett ögonblick kan det konstateras att såvida inte romarna då segrat hade hela den västerländska kultur, som vi är en del av, haft en helt annan struktur. Krigen utkämpades 264—241, 218—201 och 149—146 f Kr. Det första av dem präglades till stor del av sjöstrider i farvattnen kring Sicilien. Det andra var för romarna det mest hotfulla, eftersom Hannibal överskred Alperna och hotade själva Rom. Det tredje slutligen var en ren hämndaktion från romarnas sida, som fick till följd att den karthagiska statsbildningen fullständigt förintades.Flera uppskattade verkAdrian Goldsworthy är en yngre brittisk forskare, som särskilt specialiserat sig på den romerska krigshistorien. Under det senaste decenniet har han gjort sig känd för flera uppskattade verk inom detta område.Boken om de puniska krigen är omfattande (476 sidor) och mycket sakrik. Författaren säger själv att han inte vänder sig till en akademisk läsekrets utan betecknar sin bok som "lättillgänglig". Man kan hålla med honom i den bedömningen, men jag skulle vilja rekommendera den som kanske inte har antikhistoria aktuell, att först skaffa sig kännedom om krigens huvudsakliga förlopp genom att läsa något översiktsverk i ämnet.Om man sedan fördjupar sig i Goldsworthys skildring hittar man många spännande episoder och möter åtskilliga färgstarka personer. Hannibal figurerar naturligtvis på den karthagiska sidan. Bland romarna finner man Fabius Maximus Cunctator, som av taktiska skäl "sölade" och undvek att möta fienden, samt de båda fältherrarna Scipio. Av dessa fick den yngre hedersnamnet Africanus eftersom han hade svarat för fiendens fullständiga tillintetgörande år 146 f Kr.Värdefull är författarens inledning, som ger bakgrunden till denna kamp om dominansen över Medelhavets västra och södra farvatten och omkringliggande länder. Karthagerna av feniciskt ursprung hade tidigt lyckats skaffa sig positioner i nuvarande Spanien och trängde fram mot Rivieran. De skilde sig från romarna språkligt, kulturellt och religiöst, men djupgående ideologisk prägel hade inte fiendskapen mellan folken.Marin beredskapStriderna gällde handel och råvaror och stor vikt kom därför att läggas vid de båda sidornas marina beredskap. Författaren Polybios uppger att inför slaget vid Ecnomus intill Sicilien under det första puniska kriget hade karthagerna laddat upp med 350 skepp och ett manskap om 150 000. För romarnas del skulle det ha varit frågan om 330 fartyg och 150 000 man. Även om Goldsworthy förmodar att sifferuppgifterna kan vara överdrivna anser han ändå att denna drabbning, som slutade med klar romersk seger "möjligen var det största sjöslaget i historien".Informationen om strukturen hos de båda arméerna är också givande och förmedlar viktiga iakttagelser. Goldsworthy påpekar att när fiendehärarna närmat sig varandra kunde det hända att marschhastigheten successivt minskade och att man slog läger bara några kilometer från motståndaren. Det kunde dröja flera veckor innan någon drabbning kom till stånd. Det fanns, säger författaren, "ett starkt inslag av ritual i det här poserandet". Man erinrar sig dock det mördande stillaståendet i västfrontens skyttegravar under första världskriget.Nutida krigshistoriaGoldsworthy drar också ibland paralleller till senare tiders krigshistoria, exempelvis då under de svåra åren 1940 och 1941 England hotades av den tyska övermakten. Liksom en gång Hannibal hade närmat sig Roms stadsmurar, stod också för britterna Hitler "ante portas". Onödigt långt går inte författaren i sådana jämförelser; dock kan de vara tankeväckande.Den författare i vår tid som skriver om skeenden av typen de puniska krigen ställs naturligtvis inför besvärliga källkritiska överväganden. Goldsworthy har här varit observant. Bevarande uppgifter kommer främst från Polybios, en grekisk officer och diplomat, som själv var verksam vid tiden för det tredje puniska kriget. Mera känd för eftervärlden är säkert Livius, som skrev sin historia under kejsar Augustus regering. Dessa författares berättelser kan rymma litterärt högtstående passager med slagskildringar och personkarakteristiker. De puniska krigen framstår sålunda utomordentligt levande för oss, även om vi inte säkert kan känna till hur de utkämpades och vilka överväganden som egentligen gjordes av de stridande.Men tänk om vi visste lika mycket om de militära drabbningarna i vårt nordeuropeiska land ett och ett halvt årtusende senare, exempelvis om slagen vid Gestilren och Sparrsätra!