Inträngande om konsten att färdas

En ny bok:Owe Wikström: Ikonen i fickan. Om yttre och inre resor. (Natur och Kultur,cirkapris inb 254 kr)Den har ett dagboksnära anslag och en hoppfull inledning, uppsaliensaren Owe Wikströms nya tankebok och vägledning för vår tids människor Ikonen i fickan. Författaren är på väg till Arlanda för att resa söderut. Våren kan anas i luften, ljuset håller på att återvända. Det är dags att vakna upp ur vintersömnen och börja tro på livet igen.Förra gången det begav sig blev boken en exempellös succé. Långsamhetens lov eller vådan av att åka moped genom Louvren har efter utgivningen tryckts i en mängd exemplar, översatts till åtskilliga språk och även publicerats i en pocketutgåva. Den nya volymen bör ha samma utsikter att bli vitt spridd. Dessutom föreligger den som ljudbok där författaren själv svarar för inläsningen på sex cd-skivor, vilket räcker till sju timmars lyssnande.Owe Wikström kan konsten som få, att förena lärdom med ett intresseväckande ämne. Det är ingenting mindre än allas vår vardag han tar sig an, när han skriver om resor på ett yttre och ett inre plan. Samtidigt närmar han sig klokt, pedagogiskt välformulerat och tankeväckande vår egen tids andliga vilsenhet. Frågorna utreds grundligt men lättillgängligt. Resan blir metaforen för hur vi lever våra liv. Och inte minst ger boken förslag till den som vill stanna upp och tänka efter. Eller av omständigheterna tvingats in i en sådan position.Första delen av boken ger en allmän översikt över resandets villkor i både historisk, social och psykologisk bemärkelse. Vad det handlar om på ett vidare plan är att uppsöka "en annan värld". För de flesta är det fråga om ett miljöombyte. Från stadslägenheten eller förorten reser vi till södern, till värmen och till en ofta kravlös tillvaro, helt olik vardagen hemma.Människans rörlighetOwe Wikström skriver om människans rörlighet i vår tid, om frihetsbehovet och om lättjan. Charterresandet tog fart på 1960-talet. Efter bussresorna tog flyget över. Förebilden var kryssningsfartygens flärd och lyx, som nu överfördes till badorterna kring Medelhavet.Själv tar författaren med sig läsaren till Kanarieöarna, vilket får tjäna som ett slags möns­terresa för resten av boken. Han diskuterar de mentala aspekterna av resandet och gör återblickar till tidigare generationers dyrkan av det vackra landskapet, till stillheten och till fotvandrandets behag. I hans ficka ligger en liten plastikon, talisman och symbol för ett annat slags resa, den som sker på det inre planet.Med hjälp av turistforskningen närmar sig Owe Wikström dagens olika resenärstyper alltifrån backpackern och kulturresenären till den gängse charterturisten. I fjärran skymtar forna tiders pilgrimer på väg till någon helig plats. Somliga samlar på resor i stället för prylar. För horder av unga blir den kravlösa förflyttningen ett sätt att skjuta upp det ansvarstyngda mognandet. Och i stället få känna av fartvinden mellan barndom och vuxenliv så länge som möjligt.Men Owe Wikström diskuterar också mentalitetsfrågor när han kommer in på svenskarnas förkärlek för nedvärdering av sin nationella tillhörighet och sin självplåga härvidlag. Han funderar kring konfliktundvikandet och jämför med andra samtalskulturer. En viktig aspekt av det svenska är för författaren även svenskarnas genans inför andliga frågor.Identiteten som livsprojektHela tiden är det fråga om väl underbyggda iakttagelser. Inte minst när vår aktuella samtid är på tal. Och det är svårt att annat än hålla med bokens upphovsman när han talar om rädslan för långa åtaganden eller skriver om hur själva identiteten för många blivit ett livsprojekt.Däremot får väl beskrivningen av det omedvetna hos psykoanalysen vara i tenden­tiösaste laget.Men i sin helhet är det nog ändå vad som kunde kallas för den ultimata resehandboken som Wikström skrivit. Vad han erbjuder sina läsare är en grammatik och en reseteori som räcker långt. Och det gäller även det av bokens innehåll som handlar om livets korthet, känslorna av vemod inför vår existentiella belägenhet, de stora livsfrågornas plats i våra liv och den resa inåt som möjligen kan lindra all vilsenhet och oro.Detta senare avhandlas i volymens senare del som har Rom, Paris och Venedig som replipunkter. Det ligger mycket i Owe Wikströms uppmaning att ta ut en livets kompassriktning. Han ger förslag hur detta kan gå till och hänvisar till författare och filosofer alltifrån Seneca, Tomas Tranströmer, John Cowper Powys och Proust till Marcus Aurelius, Göran Tunström och Gunnar Ekelöf.KaraktärsfostranSärskilt Senecas tankar om karaktärsfostran känner säkert många i dag medelålders igen. Alldenstund sådana ideal var ett viktigt inslag i tidigare generationers skolgång. Sympatiskt är även bokens avståndstagande från all dogmatism och alla färdiga svar. Kapitlen om Rom och Paris bör med fördel också kunna användas i all anspråkslöshet som vägvisare till dessa med så mycken magi laddade metropoler.Grundtanken är hela tiden att kultur är en källa till liv. Och att det är böckerna, musiken och bildkonsten som kan ge oss vägledning till ett rikare inre liv. Vad Owe Wikström här levererar är ingenting mindre än en apologi för sådant som denna sida sysslar med dagligdags. I en kontext där givetvis även teatern, operan och dansen hör hemma. Bokens kapitel om Marcel Proust är i sitt lilla format en av de bästa introduktionerna till detta författarskap jag läst på länge.Det är när Owe Wikström alldeles mot slutet kommer in på den religiösa mystikens väg, som man som profan läsare nog helst vill dröja en smula på steget. Det finns inga skäl att inte respektera den andlighet som här tar vid, lika lite som den bild som ges av ett Du i en inramning som har med en Gudsupplevelse att göra.Flera fallgroparOwe Wikström är själv medveten om komplikationerna. Men nog finns det flera fallgropar än de han anger. Allt som är blott och bart sken och yta i också de bästa föresatser eller övertygelser t ex. Eller det hyckleri som bl a Lars Norén blottlägger i sina borgerliga familjeinteriörer. För att inte tala om alla de sammanhang där relationer handlar om makt. Det som inte minst feminismen har lärt oss.Ondskan, brutaliteten och grymheterna i människolivet är omöjliga att bortse ifrån. Också i sammanhang som dessa, där uppmärksamheten främst är riktad mot värden som varar. Med den begränsningen är Ikonen i fickan ändå tvivelsutan en viktig och inträngande livsbok värd en stor läsekrets. Förlaget har påpassligt försett den med ett smalt sidenband, tänkt att fungera som bokmärke. Så brukar böcker som ligger framme på nattygsbordet och som man gärna återvänder till ofta vara utrustade.Det är precis en bok av det slaget Owe Wikström har skrivit.