Kristina Sandbergs Sörja för de sina är en fristående fortsättning på Att föda ett barn. Historien om den unga Maj från Östersund som i det sena trettiotalets Örnsköldsvik blir med barn och gifter sig med fabrikören Tomas Berglund tar vid under krigsåret 1940. Maj är redan ohjälpligt fast i modersrollen och hemmafrutillvaron. Dottern Anita kommer snart att ta de första stegen och inom två år får familjen också en son. Tomas går i hypnos hos en doktor Bjerre i Stockholm (kan det vara psykosyntesens fader, läkaren Poul Bjerre som är förlagan?) som behandling mot sitt alkoholmissbruk. Annars är det i Örnsköldsvik och under de korta besöken i Majs föräldrahem i Östersund som historien utspelar sig. De lever i skuggan av Tomas ständigt hotande återfall och i ett spänt förhållande till varandras familjer. Det är ransoneringstider och stor oro råder för det tyska hotet mot Sverige.
Berättelsen om Majs liv är ett slags sakta flytande och tålmodig registrering av dagar, timmar och upprepade vardagssituationer. Sörja för de sina är en roman som läses långsamt och ibland med omtagningar. Detta inte minst för dess blandning av ostrukturerade inre monologer och en utomstående berättare. Sandberg växlar skickligt mellan berättarröstens "jag" och "vi". Det "du" som berättaren ibland använder kan i sin tur tolkas än som ett samtal med den åldrade Maj, än som hennes inre monolog som ung.
Berättelsens tempo är lågt och monotonin gör mig ibland otålig, men det är precis vad som behövs för att skildra huvudpersonens till kväljningsgräns inrutade tillvaro. Hon är inklämd mellan barnkammaren, vasken och tvättbaljan. Hon trängs inuti sin egen ännu unga kropp som i första hand har blivit en barnalstrings- och amningsmaskin. Hon trängs ända till explosionens gräns av modersrollens högt ställda men ändå diffusa krav. I sin kärlek till Anita slits hon mellan å ena sidan sin tro på disciplin och bestraffning och å den andra sin ständiga rädsla för att inte duga som förälder. Scenerna där hon medvetet stöter bort Anita är plågsamma att läsa. De bestraffningsmetoder som skildras i romanen är ibland ren barnmisshandel. Majs känsla av maktlöshet tycks förstärkas av att Tomas för det mesta är borta. De korta scenerna från hans möten med Bjerre i romanens början respektive slut signalerar att hans liv löper längs ett annat spår.
Att Sandberg är bra på att skildra kvinnors känsla av maktlöshet och deras liv på randen till sammanbrott står klart sedan den omskakande romanen Ta itu. Här gör hon det igen, samtidigt som hon manar fram en suggestiv bild av fyrtiotalet. De inskjutna scenerna från Majs liv som pensionär ger både bredd åt berättelsen och ett slags vemodig påminnelse om att ingenting kan levas om och göras annorlunda.
I den unga Maj speglas en hel generation medelklasskvinnor vilkas livsval var definierade på förhand. I den världen är männen påtagligt frånvarande men i gengäld finns där en kvinnogemenskap och en subversiv hemmafrukultur: kafferep, förtroliga samtal vid lekplatsen och ögonblick stulna från de monotona, håglösa och aldrig avslutade hemsysslorna.
Sandberg är en suggestiv berättare som får meningar att nästan krypa in under skinnet på läsaren. Hennes berättelser behövs.