Intensiv läsupplevelse utlovas

Torgny Nevéus har läst Peter Englunds i dag utgivna bok i ämnet där den enskilda människan innehar rollen som historieförmedlare.
Det som redan skrivits om 1900-talets första stora kraftmätning är nästan oöverskådligt omfattande. Kan något nytt i ämnet verkligen tillföras oss? Svaret på den frågan måste obetingat bli ja. Englunds grepp på ämnet är genialiskt originellt men samtidigt inte oväntat. Detta paradoxala omdöme bör recensenten nog precisera. Författaren skildrar krigets förlopp kronologiskt från den 4 augusti 1914 till den 13 november 1918. Många har skrivit på liknande sätt tidigare. Men han låter nu - vilket är det nästan chockerande nya - endast ett antal "ögonvittnen" från tiden fortlöpande berätta om sina intryck och upplevelser. Samtidigt överraskar inte greppet den som lärt känna hans författarskap. Ända från Poltavaboken 1988 har han gärna satt "den enskilda människan och hennes upplevelse" i det historiska skeendets centrum.

Jag kan lugna den som känner sig vilsen och skrämd av ett så okonventionellt sätt att behandla ämnet att i boken ingår också listor med kortfattade precisa upplysningar av typen "23/9. Japan förklarar Tyskland krig." Men de nitton ögonvittnena får föra ordet, stundom i form av direkta citat, annars ledda av Peter Englunds fasta hand i 212 kronologiskt ordnade avsnitt. Han har presenterat människorna i ett "Dramatis personæ". Den yngsta var vid krigsutbrottet en 12-årig tysk skolflicka och de äldsta en fransk ämbetsman och en amerikansk fältkirurg, båda 45 år.

Man fäster sig mycket snart, vilket också är författarens avsikt, vid dessa personligheter, lär känna dem. Vi möter här äventyraren som reser över Atlanten för att få delta i Europas krig. Vi ser framför oss den ungerske kavalleristen, som förkroppsligar sin tids manliga officersideal och först beter sig som man kunnat vänta. Vi träffar den 27-åriga kvinna, vilken verkat som informator i en generalsfamilj i Moskva men så gått in i ryska armén som sjuksköterska (lustigt nog heter hon Florence). Så finns här 23-åringen Kresten Andresen som vid krigsutbrottet färdigställt en lång prosadikt om ung kärlekslängtan. Hans grav ligger någonstans i Frankrike men har inte återfunnits. Osökt kom jag att minnas Nermans dikt Den vackraste visan om kärleken.

Något laborerade jag med tanken om inte Englund borde ha byggt sin bok på dessa människor, tagit dem en efter en. Den avvisade jag dock, ty i så fall hade den viktiga samtidigheten gått förlorad. Men å andra sidan, ibland vill man följa en enda aktör framöver. Då krävs det åtskilligt bläddrande innan man når fram till denne/a nästa gång. Genom en enkel redaktionell åtgärd hade man exempelvis efter Kapitel 42 kunnat tillfoga ett "Forts Kap 65".
Nåja, något skall väl en läsare orka. En annan anmärkning har kanske större tyngd. Det hade varit bra om Englund i anslutning till "Dramatis personæ" också hade presenterat de skrifter som han här byggt på och så väl återberättat. Nu står titlarna inklämda här och var i en sexsidig litteraturförteckning på slutet. Värdefullt hade också varit om han, som behärskar epoken så väl, något hade resonerat kring berättelsernas karaktär. Hur pass trovärdiga var de, vem har senare utgivit dem och i vilket syfte? Ointressanta hade i varje fall sådana upplysningar inte blivit.

Mina noteringar får inte undanskymma det faktum att Stridens skönhet och sorg har givit mig den intensivaste läsupplevelsen på mycket länge. Dess människor lever och boken har en ovanlig men aldrig tröttande konkretion i detaljerna. 'Regissör' Englund har förmågan att teckna de scener där hans aktörer uppträder med stor närhet och stundom rentav poetiskt. Mitt i eländet kan krokusen blomma och bland ruinerna hittar man julrosor och snödroppar. Jag vill också uppmana läsarna att inte hoppa över fotnoterna. Vi tror oss veta vad sådana innebär, men de englundska noterna är ofta annorlunda. De är associationsrika och kan upplysa oss om hur många vagnar en tysk armékår behövde för att förflytta sig, liksom att skilda järnvägsmyndigheter med olika teknik och system inom Habsburgsmonarkin negativt påverkade trupptransporterna. Vi informeras också om vardagligheter, förekommande i både krig och fred. Exempelvis hur taggtråden, som först användes för att hålla undan boskapen nu också nyttjades i krig och hur det kom sig att man just åren efter 1914 började röka cigaretter i stället för pipa.

I förordet nämner Peter Englund att han denna gång fokuserat på krigets vardag och att han fått impulsen till detta grepp genom sin "melankoliska skepsis över sitt eget yrke". Envar som i likhet med författaren någon gång sökt genomströva "förflutenhetens landskap" tror sig ana vad han menar. Men han har lovat att kanske återkomma till detta problem en annan gång. Vi ser fram emot att han ges tillfälle förverkliga denna sin avsikt.

Intensiv läsupplevelse utlovas

I dag den 11 november 2008 är det på dagen nittio år sedan eld upphör blåstes efter 1900-talets katastrofala första världskrig.