Inte värd en enda kaja

Karl Wand (f 1920) är historiker och har varit diplomat i tysk tjänst. En bok av honom om katolska kyrkans ställning i Sverige genom seklerna utkom på hans modersmål för några år sedan och har nu översatts till svenska.Det är viktigt, eftersom historien skrivs av segraren, i detta fall protestanterna, att vi noggrant undersöker vad som egentligen ägt rum i vårt land under de sekler som förflutit sedan 1520-talet. Att kulturlivet till stora delar snabbt raserades har vi nog redan insett. Men hur mycket känner vi till om de katolska martyrerna i Sverige under vasatid och stormaktstid och vad vet vi om förföljelserna mot "papisterna" under de följande seklerna?Hur kände sig de katoliker som ändå i yttre mening accepterades i Sverige under 1800- och 1900-talen? Finns det förresten ännu år 2003 kvar något av den inrotade misstron hos protestantiskt kyrkfolk — trots allt tal om ekumenik och trots att påven besökt Sverige och svenska ärkebiskopar gästat Vatikanen?Många svenska forskare ägnar dessa frågor stor uppmärksamhet, utifrån teologiskt och historiskt kunnande. Som ett enda exempel vill jag nämna idéhistorikern Magnus Nyman från Uppsala, som i böcker och artiklar fäst vår uppmärksamhet på just denna problematik.När jag nu går att anmäla Karl Wands bok yttrar jag mig inte om de slutavsnitt han ägnar Vatikanens nuvarande ställningstaganden i teologiska och politiska frågor, eftersom jag saknar kompetens därtill. Detta får granskas av teologer och andra inom området insiktsfulla.Inget om Luthers verksamhetJag anser att detta är en dålig bok. Av en tysk med god kännedom om sitt lands historia hade man väntat sig att Luthers verksamhet något diskuterades. Så är emellertid inte fallet. Den som vill lära sig något om hans teologi får vetaplatt intet. Inte heller granskas andra reformatorer, en Calvin, en Zwingli, en Melanchton. Att den romersk-katolska kyrkan genomgick en kris vid denna tid skjuts åt sidan.Om man går bakåt skall man finna att författaren dröjer länge vid Ansgar för att sedan kort och gott konstatera, att vikingarna antog den nya läran eftersom Vite Krist "föreföll dem vara till nytta för deras handel och nödvändig för deras själsliga frälsning". Jag trodde i min enfald att varje religionsskifte orsakade samvets-nöd hos många, liksom yttre och inre konflikter. Allt gott som sker under medeltiden tillskrivs kyrkan, exempelvis träldomens definitiva avskaffande under Magnus Erikssons tid. I själva verket var detta något som i praktiken redan var genomfört, just för att det inte fanns skäl att upprätthålla ett ekonomisk sett olönsamt system.Jesuiterna tar stor plats i framställningen och här finns självklart mycken svensk protestantisk smörja att göra upp med. Topelius och andra har bidragit till att prägla en osympatisk bild av denna orden. Att dröja så utförligt som här görs i flera kapitel vid jesuiternas otvivelaktigt viktiga och gagnerika verksamhet i andra världsdelar förefaller dock i ett avsnitt om svenskt kyrkoliv inte motiverat.Wands fanklubbGenomgående framställs så gott som varje svensk prote-stant under stormaktstiden som en grym maktmänniska, hycklande eller i bästa fall förledd. Uppsala möte omtalas hånfullt och augsburgska trosbekännelsen klandrande.Författaren tar ogenerat stöd för sitt synsätt av andra forskare. Det räcker med att man såsom Jan Lindegren och Thomas Lindkvist skrivit om Gustav Vasas kulturdestruktiva maktpolitik eller visat vilka svårartade konsekvenser deltagandet i trettioåriga kriget fick för många svenska familjer. Eva Österberg och andra som konstaterat att katolska kyrkan var en drivande kraft under högmedeltiden får också ingå i Wands fanklubb, tillsammans med skönlitterära författare som Bellman, Strindberg och Vilhelm Moberg.Många felaktigheterNågra direkta felaktigheter skall här nämnas; det finns flera. Johan Skytte var inte Gustav Vasas f d lärare (s 89). Den katolska änkedrottningen Josefina besökte påven 1875 men avled inte året därpå i Rom — vilket naturligtvis hade varit effektfullare — utan i Sverige i kretsen av sina närmaste (s 150). Draumkvedet är inte författat av den s k Klosterlasse, verksam i Stockholm under Johan III:s tid, utan bär enligt forskningen prägeln av att ha tillkommit i början av 1300-talet (s 65).Slutligen, men det är kanske en bedömningsfråga: Om Sven Stolpe sägs att han förvägrades "av den protestantiska tidsandan en akademisk karriär, Nobelpriset och invalet i Svenska Akademien" (not 197). Verkligen?Det skrivs av icke yrkesmän populärhistoria, ibland dålig sådan men oftare numera läsbar och hyggligt roande. Man vet också, både som läsare och bedömare, vad detta står för. Men sådan historia som den här fokuserade boken är så mycket farligare. Den har notapparat, litteraturlistor och allt som ger den skenet av att vara en vetenskaplig framställning. Det förvånar mig att ett seriöst förlag har givit sig in på ett sådant äventyr.Om jag varit filmrecensent i UNT hade jag inte satt en enda kaja på den här produkten.