”Jag har ont/…/ i mamma, /…/ hennes lik ligger i min mage bredvid bebisen …” tänker Louise, den franska författaren Justine Lévys romanjag.
Hennes mor har just dött och hon kommer snart att föda en dotter. Modern var en skönhet och en firad modell men drabbades av bröstcancer efter några års fatalt missbruk. När dottern väl kommit till världen förvägrar Louise henne mjölken från sina friska bröst: ”jag vill inte veta av något sådant band, det äcklar mig, man älskar varandra och sedan lider man och sedan blir man en ovärdig mamma och sedan dör man.”
En ovärdig dotter är en berättelse om en dotters band till sin mor, ett band som inte klipps av döden utan tänjs ut tills det binder också den egna dottern: ”Mamma finns i Angèles undertryckta skrik, i grimasen hos ett kavat barn som vägrar kompromissa. Mamma har lämnat avtryck överallt i mitt barn.” Det handlar inte om gener, inte heller om miljö, det handlar om existentiell smärta.
Jag har sällan läst en så berörande skildring av ett mor-dotter-förhållande. Den övertygar med sitt krav på absolut ärlighet. Här finns inget ”jag älskar dig”-jolm och heller inget sugande på dåligt samvete-sudden.
Justine Lévy ger inte vika för de mest frestande för att inte säga förbjudna tankarna, hon nöjer sig med att konstatera att Louise är – och har varit – en ovärdig dotter. På vad sätt? frågar sig naturligtvis den läsare, som snart inser att det är modern som varit ovärdig. Hon har försummat sin dotter, lämnat över henne i faderns vård, till en far som inte heller han varit tillgänglig så mycket som han borde.
En ovärdig dotter är fortsättningen på den roman, som Justine Lévy gav ut 1995, och som på svenska fått titeln Vi ses på Place de la Sorbonne. Här möter vi för första gången Louise. Hon väntar vid ett kafébord på att modern ska infinna sig på mötesplatsen. Det gör hon inte.
Justine Lévy är dotter till den kände fransk-algeriske filosofen Bernard-Henri Lévy, BHL kallad, och en modell, numera död. Som jag förstår är En ovärdig dotter en autofiktiv roman. Om jag inte känt till kopplingen till BHL skulle jag nog ha undrat över faderns faktiska roll i Louises liv. Men det hade utan tvekan varit riskabelt för författaren att ifrågasätta en så uppburen mans motiv. Därför blev han en skuggfigur utan annan uppgift än att vara en motbild till modern.
”Jag vet inte vem mamma är”, sammanfattar Louise. Och för den som inte vet är det svårt för att inte säga omöjligt att förstå sitt eget barn. När inte ens Francoise Dolto, den kloka barnpsykoanalytikern, kan ge råd, står man sig slätt.
En ovärdig dotter är mer än en redovisning av ett privat tillstånd, av ett avsnitt i en kvinnas liv, romanen sätter fingret på ett av vår tids dilemman: trots all kunskap famlar vi i blindo efter moralisk vägledning, efter ett rättesnöre för våra liv.
Alexandra Dumas översättning är inkännande och nyansrik.