Det har varit en tid av plötslig, politiskt panik. EU-valet visade att oron för de högerextrema krafterna inte var alarmistiskt skrammel från vänster. Nu frodas populisterna som bjärta spyflugor längs Europas bruna stråk. Även här i Sverige tilltar surret.
Det är i den situationen välkommet med Ann Heberleins ”Etik: Människa, moral, mening”, en bok som tar ett brett grepp kring de grundläggande etiska frågorna och placerar dem i en samtida kontext. Vad innebär det att vara människa? Vad är goda och rätta handlingar? Hur ska vi behandla varandra?
Och mest akut av allt: Hur ska vi motivera människovärdet?
Som en introduktion till de stora moralfilosofiska teoribildningarna fungerar boken utmärkt. Heberlein har dock inte bara skrivit ett översiktsverk utan också en normativ etik. Det vill säga: hon presenterar sina egna ståndpunkter.
För att sammanfatta hennes hållning ser hon poänger med både de konsekvensetiska teorierna (i vilka man bedömer en handlings moraliska halt endast utifrån dess konsekvenser) och den deontologiska etiken (som hävdar att vissa handlingar är moraliskt förkastliga oavsett konsekvenserna) men kritiserar båda för deras fixering vid själva handlingarna. Så långt är jag med. Den manligt rationalistiska moralfilosofin har inte tagit hänsyn till hela den levande människan.
När hon sedan ger sig på konkreta sakfrågor blir jag mer tveksam. Inte för själva slutsatsernas skull, utan för att hon ibland fuskar på vägen dit.
Ta till exempel frågan om människans förhållande till djuren, en av vår tids verkligt brännande etiska frågor. Heberlein konstaterar att köttindustrin ”orsakar djur ofattbart lidande” men vänder sig mot jämförelser mellan djurfabriker och slavhandel. Varför? Därför att människan har ett särskilt värde. "Kalla mig speciest, men det är en grundläggande förutsättning i min moralfilosofi”. De flesta läsare är nog intuitivt överens om att människan står över djuren, men frågan är ju varför hon i så fall gör det. Att som Heberlein kalla föreställningen en grundläggande filosofisk förutsättning är att smita undan frågan.
Låt mig ta ett annat exempel på dålig underbyggnad. Efter att ha gjort en slarvig presentation av kulturrelativismen bekänner Heberlein sig själv till den moraliska realismen. Den finns objektivt rätt och fel "i några grundläggande frågor". Jaha, och på vilket sätt är de objektiva? Hennes enda argument för dessa objektiva storheter (man ska inte döda, det är fel att ljuga, etcetera) är att de flesta kulturer är överens om dem. Men om överenskommelsen i sig är beviset hamnar hon i just den relativism som hon underkänner, och i en självmotsägelse.
Det händer att ett medelklasspespektiv lyser igenom texten. Trots att Heberlein först utan invändningar återger Richard Wilsons och Kate Picketts slutsats i boken "Jämlikhetsanden", att jämlikhet är en förutsättning för ett friskt och tryggt samhälle, förespråkar hon ekonomisk ojämlikhet. Det ska löna sig att göra rätt för sig. Ännu tydligare blir positionen när hon skriver att problemet i västerländska samhällen inte längre är bristen på frihet, utan överflödet av densamma. Vi har ”miljontals prylar” och för att slippa välja vad vi ska köpa och hur vi ska inreda våra hem anlitar vi personal shoppers och stylister…
Så hur var det till sist med frågan om människovärdet? Här landar Heberlein i den defensiva slutsatsen att människans okränkbarhet kommer ur – än en gång – en överenskommelse. Därmed når hon inte längre än alla de politiker som nu, med Sverigedemokraterna surrande i ögonvrån, jämt och ständigt ”står upp för alla människors lika värde” och tror att det automatiskt ger dem väljarnas sympatier.
Men problemet är ju att alla inte är överens. Vad händer om alla de som är överens om att de inte är överens växer i antal och inom en överskådlig framtid bildar en europeisk majoritet? Finns då inte längre människovärdet?
Det börjar bli hög tid för en fördjupad etisk debatt. Kanske kan Ann Heberleins bok inspirera till det, även om reaktionerna den väcker inte alltid svarar mot själva slutsatserna, utan lika ofta mot bristen på argumentation.