Inspirerande och lärorik historiebok

I september 1999 kunde historikerna Håkan Arvidsson och Henrik Jensen som redaktörer underteckna förordet till första delen av ett verk, planerat att omfatta fyra band. Man kallade projektet Tusen år i Europa. Detta var inte "en händelse som såg ut som en tanke" utan något i högsta grad avsiktligt. Vi närmade oss vid denna tid millennieskiftet och under de närmast förflutna åren hade det svenska EU-engagemanget etablerats och förstärkts.Den som äger 1999 års volym kan gott ta fram den och på nytt läsa det redaktionella förordet. Arvidsson—Jensen citerar där den engelske författaren Evelyn Waugh, som lär ha sagt att historia det är bara "den ena förbannade händelsen efter den andra". Själva kan redaktörerna till dels instämma i detta. Det finns ögonblick då historikern känner leda inför den oöverskådliga mängden av fakta och upplever skrivandet som ett sisyfosarbete. Allt författarskap inom di-sciplinen ter sig bara som "skärvorav kunskap och insikt". Men yrkesmannen, som måste tro på att ett historiestudium är nödvändigt för människan i det moderna samhället, har till uppgift att ge skärvorna en inre struktur och passa in dem i ett större mönster.Inramade specialstudierUnder de närmast följande åren efter 1999 utkom ytterligare två band, som förde framställningen fram till 1800. Nu 2004 är alltså projektet fullbordat. Man har följt den ursprungliga programförklaringen, vilket innebär att man varit tämligen sparsam med sådant som brukar kallas "krig och kungar". Jag vill inte sträcka mig så långt som att säga att läsaren av Tusen år måste vara välutbildad. Men känner man att ens skolkunskaper i historia är bristfälliga, gör man kanske klokt i att ta någon annan översikt först, för att sedan återkomma till detta verk med så mycket bättre förutsättningar.Det originella eller i varje fall fräscha greppet är att man låter den huvudsakligen kronologiska framställningen avbrytas av vad som knappast kan kallas faktarutor utan snarare kortfattade grafiskt inramade specialstudier. Det kan i det avslutande bandet gälla sådant som en kejsares (Napoleon I:s) ikonografi, darwinismen, dadaismen, den moderna stridsvagnens uppkomst och George Orwells samhällskritiska författarskap.Men även den löpande texten rymmer ibland liknande "illustrationer". Exempelvis inleds avsnittet om 1930-talets kulturkamp av passager ur en dikt från hösten 1938, Münchenförhandlingarnas dagar, av skalden Louis MacNeice: "Hitler vrålar i radion, / Natten är blöt och stilla / Och jag hör dämpade slag mot träden utanför mitt fönster; /De hugger ner träden på Primrose Hill. /— Krönet ska användas av luftvärnet." Vilken direktförnimmelse av stämningarna ger inte ett sådant citat? Ett inslag av den här typen lär oss att aldrig, aldrig enbart en politisk eller ens en politisk-ekonomisk-social historieskrivning kan till läsaren förmedla något som närmar sig en helhetsuppfattning av det förflutna.Från Napoleon till murens fallAtt de verksamma inom detta projekt har lyckats väl är obestridligt. Detta gäller alla fyra böckerna, enskilt och sammantaget. Vissa avsnitt har också tidigare måst översättas från engelska eller danska, men den här gången har det inte blivit helt lyckat. Danismer och anglicismer förekommer, liksom några andra terminologiska konstigheter. Det påverkar inte helhetsintrycket som sådant utan kan liknas vid lite flugsmuts på en annars välputsad fönsterruta genom vilken man har god sikt.Varje urval ur en bok, vars innehåll sträcker sig från de år då Napoleon Bonaparte grep makten fram till murens fall, ja, ännu längre, blir ofullständigt. Jag inskränker mig också till ett par exempel. Hösten 2004, då behovet av skoluniform har diskuterats i svensk press, har jag fäst mig vid en illustration som visar hur vid mitten av 1800-talet någ­ra ynglingar från Eton köper blommor att ha i knapp­hålet. Bildtexten säger att "skoluniformen säkerställer att klass­killnaden märks".Detta ingår i ett intressant avsnitt om den engelska gentle-mannakoden, där författaren diskuterar vad den egentligen innefattade. Visst fick man en god uppfostran och man lärde sig pliktkänsla.Men vilken var avsikten med detta? Det påpekas att mycket i det engelska gentlemannaidealet hade sin rot i tidens historiesvärmeri där särskilt den medeltida ridderligheten tog stor plats. Man läste Walter Scotts romaner och myterna om kung Arthur och riddarna kring det runda bordet. Men det här är väl bara en fotnot i historien, säger någon. Fel, ty eftersom den engelska gentlemannakoden fick en mönsterbildande betydelse inte bara i hemlandet utan inom stora delar av det västerländska samhället (scout-rörelsen, t ex), är det av vikt att vi studerar dess tillkomst och utveckling.Nyttig självprövningBoken ger också ett ovanligt stort och berättigat utrymme åt de viktigaste historievetenskapliga diskussionerna om skedet i fråga, alltså det som kallas historiografi och som i vanliga översikter bara brukar nämnas i samband med litteraturförteckningen på slutet.Diskussionen om Tysklands skuld till andra världskriget, som ännu inte är avslutad, tog fart under 1950-talet. Engelsmannen Bullock, liksom senare tysken Ritter och andra skild­rade Hitler som alltigenom diabolisk, med en obegriplig förmåga att dupera sina undersåtar. Därför kom det som en chock, särskilt för britterna, när deras landsman A J P Taylor 1961 i en bok om orsakerna till andra världskriget ville fördela skuldbördan mellan de stridande parterna. Hitler förde en tysk utrikespolitik, men det var naturligt för honom menade Taylor och felet låg ursprungligen i att man aldrig brytt sig om att återställa den europeiska maktbalansen efter första världskriget. Taylors teser föranledde en nyttig självprövning, men senare forskning har övertygande visat att Hitler, låt vara att han anknöt till traditionell tysk politik, verkligen eftersträvande ett herravälde, både över västmakterna och Sovjetunionen.Tusen år i Europa, nu fullbordat, är ett inspirerande och lärorikt verk, som man alltid bör ha lätt åtkomligt i bokhyllan.