Det finns gott om ta-kontroll-koncept, i själva tidsandan och i bokform. Budskapet är entydigt; individen har makt, eller rentav skyldighet, att förändra sig själv och sina förutsättningar, i detalj.
”Karriär” ska planeras redan i högstadiet, kroppar är potentiella renoveringsobjekt och själva livet något man skaffar sig och går vidare med. Ingen är mer allsmäktig än den enskilda människan, Gud kan reduceras till ett Ikeabygge som sätts samman av bitar vi gillar.
Ur det perspektivet är det inte konstigt att tänka sig att man också skulle kunna ta makten över sina cancerceller. David Servan-Schreibers Anticancer – ett nytt sätt att leva är dock inte någon glättig självhjälpsbok. Här finns snarare en ödmjuk iver att övertyga om att det går att ”vända oddsen” genom att leva ett ”anti-cancerliv”. Servan-Schreiber är själv läkare, han tar inte avstånd från traditionell medicin och lovar förnuftigt nog aldrig garanterad bot. Hans egen sjukdom (hjärntumör och återfall med ny tumör) bidrar sannolikt till den sympatiska ödmjukheten.
Men huvudbudskapet blir ändå att man alltid kan göra något, vara aktiv, kämpa, även om det slutar med döden. Återigen det där samtidsidealet att individen har makt över sitt liv och sin död. Att finna sig i sitt öde är numera bland det mest provocerande man kan ta sig för.
Författarens erfarenhet som läkare och forskare gör honom hemtam med forskningsresultat och statistik.
Den svenska utgåvan kompletteras med kommentarer av Alicja Wolk, professor och cancerforskare vid Karolinska institutet. Hon refererar till ytterligare forskning och fungerar också som diskret broms av Servan-Schreibers ibland missionerande ton gällande nyttan av rödvin, grönt te och meditation.
Råden om kost och livsstil framstår inte som särskilt nya, de konkreta tipsen kan förmodligen fungera utmärkt som bantningsmetod och allmän väg till ett mer hälsosamt liv. David Servan-Schreibers bok blir därmed flera böcker i en: pedagogiska kostcirkelbilder och tabeller signalerar handbok, samtidigt som den personliga berättelsen finns där.
Den är också det mest intressanta, som när David Servan-Schreiber beskriver statusförlusten i övergången från läkare till patient. Han berättar också fint och gripande om den ojämförliga ensamhet det innebär att vara svårt sjuk, hur diagnoserna påverkar hans privata och professionella relationer och, inte minst, hans självbild.
Kapitlet om ”anticancer-psyket” är, oavsiktligt, nedslående. Den som vill hejda sin cancer bör nämligen inte vara stressad eller missmodig. Helst bör man inte heller ha haft en känslomässigt torftig barndom. Även om sådant kan kompenseras i efterhand, med exempelvis meditation.
Här kantrar boken mot de påfrestande påbud som Barbara Ehrenreich pulvriserar i sin bok Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande.
Och även om Servan-Schreiber är ödmjuk finns risken att boken späder på uppfattningar om att cancer kan övervinnas med ren viljestyrka – rimligen en ytterligare börda för den som är sjuk. Det är också svårt att föreställa sig hur cancersjuka ska hinna, orka och ha råd att sköta om sig enligt anticancer-modellen.
Man blir aningen matt bara av att läsa om allt det gäller att hålla reda på, från agavenektar till östradiol.
Boken påminner oss om att kroppen (och själen) är ett svåröverblickbart och komplicerat system. I detta maskineri kan (potentiell) cancer ligga vilande i decennier, för att plötsligt aktiveras till ett dödligt hot.
Samtidigt märker jag att det finns något uppiggande och trösterikt i den påminnelsen, i miraklet att kroppsmaskineriet mestadels och häpnadsväckande nog faktiskt fungerar. Oavsett vad vi gör eller inte gör.