Innerligt, närgånget och drabbande

Förväntningarna får nog sägas vara höga när Elsie Johansson nu kommer ut med en ny roman, Näckrosträdet, tre år efter den avslutande delen i den uppskattande trilogin om Nancy. Förmodligen kommer det att glädja många av hennes läsare attden nya boken bär vissa likheter med Nancy-böckerna.Näckrosträdet handlar om Hildur, eller Hilde som hon föredrar att kalla sig, som i brevform berättar sitt livs historia för en sjömanspräst som hon mött som hastigast men genast fått förtroende för. Hon skriver om modern som dog när hon var liten, och om hur hon togs om hand av en lärarinna som uppfostrade henne som sin egen och uppmuntrade henne att studera och rentav försöka ta studenten.Men hennes berättelse kommer framför allt att handla om hennes äktenskap med den stilige Ivan, som hon träffar då hon är mycket ung. Deras förhållande är till en början passionerat men kommer snart att präglas av Ivans psykiska ohälsa, liksom av hans många kvinnohistorier. Trots att hennes självförtroende långsamt bryts ned står Hilde lojalt kvar vid sin makes sida, inte helt övertygad om att hon inte på något sätt bär skulden till hans beteende, men heller inte förmögen att sluta älska honom.Kärlekens mångtydighetNäckrosträdet är en berättelse om kärlek, skuld och försoning, om hur två människor kan vara ohjälpligt förbundna till varandra, trots att de knappt förmår vara goda vänner. Samtidigt som det är en övertygande berättelse om en kvinna som kämpar mot det känslomässiga strupgreppet i ett kvävande äktenskap, är det också en berättelse om en hel generation av kvinnor som uppfostrades till att se på kärleken som ett heligt begrepp — ett sakrament som, med Paulus, fördrager och uthärdar allt, tålig och mild. Elsie Johansson beskriver visserligen dessa kvinnors uppoffringar med stor solidaritet och inte utan indignation, men är ändå klok och nyanserad nog att kunna se värdet av en sådan karaktärs­fasthet.Precis som Nancy-böckerna handlar Näckrosträdet innerst om kärlekens stora mångtydighet och gåtfulla föränderlighet, liksom om en flickas utveckling till självständig kvinna. I Hilde har Elsie Johansson tecknat ett naket och inträngande, om än något konventionellt, porträtt av den självutplånande och kränkta hustrun som ger upp sina egna drömmar för mannens och barnens skull. Men självklart blir det också en berättelse om strävandet efter självförverkligande och oberoende, om en kvinna som resersig och återtar sitt gamla jag, och som sådan lånar den drag av den klassiska bildningsromanen. I Näckrosträdet, liksom i den svenska arbetarlitteratur som Elsie Johansson ald­rig avlägsnar sig särskilt långt ifrån, är det böckerna och studierna som öppnar en väg ut ur maktlösheten.En angelägen historiaEtt annat sätt för Hilde att ta kontroll över tillvaron blir genom sexualiteten, vilken för övrigt spelar en framträdande roll i boken. Den visar sig vara en viktig spelplan för maktkampen mellan man och kvinna, ett redskap för förtryck och kontroll såväl som för motstånd och frigörelse.Sexskildringarna är ofta närgångna. I synnerhet beskrivningen av ett övergrepp eller ett erotiskt äventyr under en resa till Jerusalem är närmast surrealistisk i sin naturalistiska detaljrikedom och drömlika overklighet, och torde vara bland det mest häpnadsväckande som har skapats av Elsie Johanssons hand. Även om denna bokens betoning av det erotiska maktspelet kanske inte är helt igenom lyckad måste man ge henne en eloge för den konsekvens varmed hon använder sig av greppet. Det krävdes säkert mod att låta en del av passagerna stå kvar i obearbetat skick.Det är emellertid inte bara i dess allra mest intima delar som Näckrosträdet är en innerlig och närgången bok. Elsie Johansson är en inlevelsefull berättare, och här märks det kanske mer än någonsin att hon haft en angelägen historia att förmedla. I boken finns avsnitt som är drabbande i sin omedelbara och nakna uppriktighet. Utan att vika från hennes sida följer hon lojalt Hilde i hennes förnedring och förtvivlan, lite för lojalt kanske. På vissa ställen finns en anstrykning av sentimentalitet. Näckrosträdet skulle förmodligen ha blivit en intressantare bok om huvudkaraktären skildrats i ett lite mind­re välvilligt ljus, och om bilden av de äktenskapliga problemen varit mindre svartvit. Hilde tenderar att bli tämligen konturlös i sitt lidande, alltför mycket martyr för att intressera psykologiskt, och porträttet av Ivan hade kunnat vara åtskilligt mer nyanserat.Näckrosträdet är dock en bok med uppenbara förtjänster. Elsie Johansson skriver som vanligt om sådant hon är väl förtrogen med, trettiotalets arbetarmiljöer såväl som kvinnolivets möjligheter och begränsningar. Hennes karaktärer är tecknade med värme och medkänsla, inte minst Hildes pappa, mjölkutköraren, och hon har ett oemotståndligt flyt i sin enkla, talspråksnära prosa som gör läsningen medryckande och underhållande.Näckrosträdet kommer utan tvekan att bli uppskattad sommarläsning.