Fusionen i oktober mellan de bägge förlagen Söderströms och Schildts har varit höstens stora händelse på kulturfronten i vårt östra broderland Finland. Där fram till nu två förhållandevis stora förlag konkurrerat om både författare och läsare, skall detta ombesörjas av en aktör som får monopolställning. Visserligen finns det flera deltagare på banan, Sahlgrens, PQR på Åland och Scriptum är några. Men i dagens värld där bokutgivning och marknadsföring går hand i hand, är utrymmet begränsat för uppstickare. Protesterna har heller inte uteblivit. Hufvudstadsbladet har haft flera artiklar i frågan. Även vid Bokmässan i Helsingfors häromveckan var frågan uppe.
Den tid är förbi, när författarna kunde gå till det andra förlaget, om det första visade sig tyckmycket. Till det som uppmärksammats hör också den obefintliga insynen i förfarandet för de många författare som berörs, farhågorna för hur det skall gå för den smala litteraturen, den ytterligare försvagning som sammangåendet innebär för svenska språket som redan börjar sitta alltför trångt. Och inte minst det avtagande stödet för den finlandssvenska identiteten vilken fått allt svårare att hävda sig i en finsk majoritetskultur. Att hela bokbranschen befinner sig i en hudömsningsfas diskuterades på den största Bokmässan, den i Frankfurt, nyligen. Här var det dock den webbaserade försäljningen, e-boken och läsplattorna som stod i förgrunden och inte bara vad som kommer att hända med pappersboken framöver. Redan nu syns spåren av förändringarna, när boklådorna minskar golvytan, drar ner på antalet titlar och ökar sortimentet med presentartiklar. Samtidigt sker en omfattande illegal nedladdning av böckerna i elektroniskt utförande.
Det var med ett snett leende en företrädare för ett av de stora förlagen lät meddela, att man under året som gått fördubblat omsättningen av digitala böcker. Från noll komma fem till en procent. Inför bokens framtid överlag uppvisade de flesta en väldig villrådighet. Möjligen var den röst en lösning på spåren som menade, att man fortsättningsvis mycket mera än hittills måste fokusera på innehållet. En författare som i så fall skulle ligga bra till är finlandssvenske Kjell Westö. Till de frågor som han dessutom diskuterar i sin i dag utgivna textsamling Sprickor hör just den finlandssvenska identiteten. Även om den just för honom inte längre utgör något större problem. Hans modersmål är svenska men han skriver också på finska. Klippboken Sprickor, som innehåller texter tillkomna mellan 1986 och 2011, är till största delen från början skriven på det senare språket.
Kjell Westö har uppmärksammats stort för sin omfattande romankvartett från hemstaden, den som inleddes 1997 med Drakarna över Helsingfors och vars avslutande del Gå inte ensam ut i natten kom 2009. Serien är en finlandssvensk tidskrönika och samhällsskildring, en berättelse om åtskilliga livsöden och en imponerande rundmålning av en utveckling under förra århundradet som gäller för bägge sidor av Östersjön och Bottniska viken. Boken Sprickor har en direkt koppling till romanverket i en avslutande brevessä, som förklarar, kommenterar och reder ut en hel del av bakgrunden till i synnerhet kvartettens sista del. Men det mesta av innehållet är texter av krönike- och kolumnkaraktär från knappt 30 år. Allra bäst är de långa inslagen hämtade ur i dag utgångna eller svåråtkomliga skrifter. Dit hör inte minst en räcka strandhugg från olika delar av Östersjön, där redan avsnittens namn ger hela kapitlet en poetisk lyster med allt från Åbolands skärgård och Skärgårdshavet till Finska viken och Rigabukten. Citat mellan varven från Tranströmers Östersjöar gör det hela inte sämre, även om författarens intresse för fiske och omsorg om havets hälsa sätter en särskild prägel på helheten.
En annan text som på ett liknande sätt sticker ut, handlar om en vistelse i USA med utblickar till såväl Salt Lake City som San Francisco men framför allt rymmer nedslag i ett New York, där författaren är på jakt efter mångmiljonstadens svårfångade själ. Här är det stadsskildraren Westö som för ordet, den som senare firar formidabla triumfer i sina Helsingforsböcker. Bland de kortare bitarna i boken tar man gärna del av författaren vid sin dator i ett lånat hus på Singö i Roslagen, utläggningarna om dygden snällhet, om pop- och rockmusik och om idrott. I de bägge senare ämnena är Westö själv en hängiven utövare. När det gäller cynism och ironi är kolumnernas upphovsman föredömligt obegåvad, han tillåter sig även både naivitet och oskuldsfullhet på ett mycket tilltalande sätt. I efterskrifter till de olika inslagen belyser han från dagens horisont vad han tidigare en gång skrivit. I fråga om bildning är han en lärd karl, som inte nöjer sig med baskunskaperna. Man läser hans klippbok med stor behållning och är glad att gammelmedia fortfarande finns som förmedlare av formuleringskonst av det här berikande slaget.