Den 26-åriga läraren Henrik Vankel stannar plötsligt till på gatan. Hans begär har väckts. ”Något hos det jag såg appellerade starkt till mig, jag fick ett behov av att ställa mig och bara glo rätt in dit, i den öppna, torra grottan som lyste så i det översnöade landskapet.” Men Henrik vågar inte stanna. Det är en man som han intresserar sig för, eller snarare det han gör, hans omgivning. En golvgjutare som arbetar i ett garage. Att tvärt stanna och se på honom skulle vara att tigga om stryk, så Henrik går vidare, trots det starka begäret.
Henriks paradox är att hans behov att närma sig andra människor är så starkt att han gör sig själv till en observatör, distanserar sig från dem. Hans gradvisa isolering, hur han skriver sig själv ut ur världen, tecknar Karl Ove Knausgård i romanen ”Ut ur världen” i form av Henriks närmande till Miriam, en 13-årig flicka som är hans elev.
Valet att låta Henriks begär fixera vid Miriam har beskrivits som kontroversiellt, men på många sätt är det snarare okontroversiellt. I ett litterärt sammanhang är äldre mäns begär till minderåriga kvinnor snarare att betrakta som en kliché, även om det inte är något som märks i romanen – Nabokovs ”Lolita” är en av få litterära referenser som inte åkallas av den kanonfixerade Henrik. Det är just det trygga i valet av Miriam som, om något, provocerar i Knausgårds intrigbygge. I stället för att låta Henrik närma sig säg en uttråkad och uppenbart ointresserad golvgjutare görs ett lagom förfärande val, ett som passar väl inom den modernistiska romanens estetiska regelverk.
”Ut ur världen” är en debutbok, utgiven på norska redan 1998, men först nu överförd till svenska av Knausgårds ständiga översättare Rebecca Alsberg. Den är ovanlig som debutbok i att den breder ut sig över hela 742 sidor, men vanlig i viljan att göra allt på en gång. Den rör sig från diskbänksrealism över Borgespastisch till Kafkamardröm, ibland inom loppet av några sidor. De filosofiska utvikningar om världen som tjusat läsarna i ”Min kamp” känns ofta aparta här: Henrik Vankels författare patologiserar sin huvudperson, samtidigt som han behandlar honom som den som sitter på tunga insikter om mänskligheten.
Hade jag läst debuten när den först kom ut 1998, innan Knausgård blev Knausgård, hade mitt råd till den unga författaren varit att han borde lära sig att styrka i sina texter. Kanske hade jag haft fel. Kanske inte.