Just som novellen som litterär form fått förnyad uppmärksamhet genom Nobelpriset till Alice Munro, har Sverige begåvats med en ny novellist. Åsa Foster debuterar som skönlitterär författare med en novellsamling, ”Man måste inte alltid tala om det”, som har sin geografiska, sociala och mentala miljö huvudsakligen förlagd till Sydafrika.
Att en ung svensk författare skulle ha något att berätta om det sydafrikanska samhället efter apartheids fall kan synas tveksamt. Men Foster kan sitt Sydafrika efter flera års studier i landet, och hennes tolv korta noveller, samlade i den smakfullt formgivna boken, har alla insiktsfulla beskrivningar av ett samhälle och dess människor, fortfarande djupt präglade av det rasistiska samhällsskicket.
I Fosters noveller kan det ta sig uttryck som en djupt liggande misstro mot ”den andre”, ett förhållningssätt som gäller såväl ”svarta” som ”vita”, för att använda de raskategorier som systemet omfattade. I novellen ”Efter allt som vi har gjort mot dig”, är själva rasfrågan grunden till den identitetskris som drabbar huvudpersonen när sanningen om hans ursprung uppdagas. I inledningsnovellen, ”Dimma”, kastar Foster sina läsare direkt och en smula brutalt in i det ännu våldspräglade samhället, men vidgar sin berättelse till att även omfatta samtidens våldsbenägenhet, långt utanför Sydafrikas gränser.
Misstänksamhet, ständig beredskap, fysiska och mentala murar, stängsel och barriärer människor emellan återkommer i flera av texterna. Men också mer svårgripbara skikt av besvikelse och knappt medvetna fördomar lyfts fram i ljuset. Novellen ”Det afrikanska namnet” om det svarta hembiträdet i en liberal, ”upplyst” vit familj utmynnar i ett sådant avslöjande: när en trivial vardagsincident inträffar faller den ytliga fernissan av och de djupa klyftorna mellan vit och svart blottas.
Åsa Foster skriver en saklig, återhållen prosa med tillit till språkets förmåga att gestalta även det outsagda. Det egentliga skeendet och de mest brännande avslöjandena sker ofta i undertexten, medan den yttre berättelsen håller sig sparsmakat till det iakttagna och avlyssnade. Foster behärskar redan i sin debut den svåra konsten att inom en begränsad textmängd berätta en hel historia och framför allt att avsluta den på ett sätt som känns naturligt. Visst skulle säkert några av hennes texter kunna byggas ut till romanens längre format. Men det är tveklöst en perfekt form hon valt när hon i detta koncentrerade skick förmedlar kunskap och insikter från ett sammanhang där mänskliga svagheter på ett alldeles särskilt sätt blir synliggjorda.