Vem var egentligen Slas, söderkisen som befinner sig lite varstans, med sin stukade keps, i den svenska litteraturen och konsten? Han är bred. Han har gjort allting från schlager till opera. Som romanförfattare är han en vemodig berättare med sin omisskännliga stil, korthuggen och lakonisk. Hans berättelser rör sig obehindrat från land till stad. Han ser hellre det vardagliga än briljerar med kunskap. Det är lätt att minnas böcker, och filmatiseringar av dem, som Vem älskar Yngve Frej?, Henrietta skall du också glömma, En vandring i solen och På palmblad och rosor.
Hur ska vi minnas Slas och hans verk? När han dog 2008 kände vännen och kollegan Niklas Rådström att den folkkäre författaren förminskades: ”Det var som om eftervärden ville nöja sig med att inrätta honom till ett slags kulturlivets Tuffa Viktor”. Med den nu utkomna boken Stig. vill Rådström sätta Stig Claesson i ett ljus som gynnar en djupare förståelse av hans verk men också ge sin personliga bild av författaren. För den som är förtrogen med Slas är det inga överraskningar som Rådström bjuder men det är en inkännande och underhållande bok, skriven i Slas anda.
Rådström framhåller att det finns ett djup och en komplexitet hos Claesson, både som person och hos hans verk som det är lätt att förbise. Missförståndet uppkommer i allmänhet för att Claesson är enkelhetens mästare. Det han gör ser, helt enkelt, mycket lätt ut men skenet bedrar.
Jag tror att det som Rådström mest respekterade och imponerades av hos Stig var hans förhållande till arbetet. Slas gav ut bortåt 90 böcker och det säger sig självt att man då har en effektiv arbetsgång. Rådströms bok har ett slags återkommande mantra för detta: ”Tystnad, flit, arbete”. Han berättar att Stig klev upp tidigt och att han i princip var klar med arbetet redan klockan nio på morgonen. Slas väntade heller aldrig på inspiration. I sitt tecknande kunde han på en resa teckna en resväska full med teckningar. När han kom hem lät han den stå ouppackad i några månader sedan öppnade han den och valde ut det som var bra och kasserade resten.
Han ritade ”hela tiden” och när han valde ut det som var bra var det ofta arbeten från en eller två dagar under perioden, inte som man skulle kunna tro från lite olika tillfällen. Under en resa till Egypten som de två gjorde tillsammans satte Stig tempot. De skulle stanna, var de än befann sig, varje halvtimme och arbeta. På så sätt var det slumpen som dikterade som konstnärlig metod. Det var viktigt för Stig menar Rådström.
Det är dock som vän och kollega som Slas står i centrum för Rådströms bok. Det var genom sin far Pär Rådström som Niklas lärde känna Stig. De åt ofta lunch och badade bastu tillsammans – men de tog aldrig en öl. Den sidan av Stig var besvärlig och föga sällskaplig till familjens – som sonen berättade om i sin bok Blåbärsmaskinen – och vänners olycka.
Slas kanske främsta drag utåt var att han hatade allt tillgjort, uppblåst och fint. Om någon av hans vänner hade ont någonstans kunde han självironiserande, över den hedersdoktorstitel han fick 1974, svara: ”Du borde fråga mig, jag är doktor”. Rådström berättar att just sådana ironier var ett framträdande drag hos Slas. En annan rolig episod är när han träffar Lars Gyllensten, då Akademiens ständige sekreterare, på en fest och hälsar: ”Tjena Lasse, jobbar du kvar.”
En hel del av boken går åt till att försvara Slas. Litterärt behövs det inte, där har Slas sin självklara status med till exempel boken Vem älskar Yngve Frej? som Niklas Rådström menar är en minor classic. Men som konstnär måste han dock försvaras eftersom många etablerade konstnärer inte ser Slas som riktig konstnär. Till dem riktar Rådström några skarpa ord: ”i detta ämne säger jag dem nu, en gång för alla: Dra åt helvete. Det är inget annat än skitnödig snobbism”.
Det är på det hela taget ett varmt porträtt som Rådström ger av vännen Slas – om hans medvetenhet om livet, människorna, världen och kärleken. Men det är väl just i det sista, kärleken, som Rådström inte kastar något direkt ljus över personen eller hans verk. Hur många av Slas böcker handlar inte om omöjliga eller möjliga relationer som avslutas abrupt. På det hela taget vore det dags för en djup analys av författarskapet Stig Claesson. Det är han värd, det är läsarna värda. Det hör jag Rådstöm säga mellan raderna.
I morgon öppnar också utställningen Jag minns dig nog om Slas på Kulturhuset i Stockholm. Där medverkar även Niklas Rådström.