”I begynnelsen fanns Ordet.” De klassiska inledningsorden ur Johannesevangeliet skulle mycket väl kunna fungera som rubrik över Inger Christensens poetiska författarskap. Mycket av det Christensen skrivit, i synnerhet de stora diktsamlingarna Det och Alfabet, kan sägas handla om ordets skapande förmåga. Här får språket en frambesvärjande, kreativ och nästan magisk kraft. När jag läser Christensen går mina tankar alltid till Johannesevangeliets mytiska utläggning om Ordet: ”Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. Ordet var liv, och livet var människornas ljus.”
Ordet som livgivare. Ordet som ljusbringare. Kanske är det en tillfällighet, men Christensens debutdiktsamling, som nu kommer i svensk nyöversättning av Marie Silkeberg, heter just Ljus. Och redan här, i debuten, är mycket av det som skulle komma att prägla det mogna författarskapet, om inte färdigutvecklat, så åtminstone tydligt antytt. Det gäller inte minst kopplingen mellan ord och materia, språk och skapande. ”dikt dikt dikt är min kropp”, heter det redan i bokens början.
Annars kretsar många av dikterna kring klassiska, och får man väl i poesisammanhang säga närmast uttjatade, teman: förgänglighet och saknad. Rost, något som liksom förvittrar, är en återkommande bild. ”Tingen vandrar”, skriver Christensen, ”dör i varandra”. Även om bokens teman är klassiska har Christensen en förmåga att med sin säregna ordkonst ”göra allting nytt”, för att än en gång alludera på det bibliska.
Visst, allt är ännu inte fulländat i debuten. Hon har här en bit kvar till de svindlande höjder hon skulle komma att nå i mästerverken Alfabet och Fjärilsdalen. När hon till exempel skriver om ”molnens vemod” kan man ana debutantens inte helt mogna, lite klichéartade, uttryck. Men så kommer samlingens titeldikt, en minisvit om fem texter, och jag blir alldeles suckande och tårögt matt av ren språkglädje.
Modernista, och inte minst översättaren Marie Silkeberg, ska ha en stor eloge för att de fortsätter tillgängliggöra Christensens unika författarskap, som utan tvekan hör till det nordiska 1900-talets allra främsta.