Det är en kär gammal motsättning som Inger Alfvén snurrar sin senaste roman kring. Allt vi aldrig gjorde med varandra är dess något osköna titel och här ställs ett reservat mot ett annat: Waynes Coffee på Södermalm mot hagen uti tjottahejti. I bakhuvudet susar hela den svenska litteraturen. Otaliga är de verk som ställer stadens jäkt mot landsbygdens knot och att Alfvén dessutom smäller av sin berättelse på självaste midsommarafton gör inte att den känns mindre ursvensk. Det här är en roman som läcker akvavit.
"En midsommarkomedi" lyder undertiteln. Fast vad den har med själva boken att göra vet jag inte. Det här är ingen komedi vare sig i den nutida eller antika bemärkelsen. Det skulle möjligen vara som någon sorts oförlöst fars då. Här finns nämligen en mängd trassliga relationer. Här finns det frånskilda paret Harald och Marianne som är olyckliga på var sitt håll. Här finns deras nya partners, Sonja och Perry, som har sina problem att tampas med (den ena osynlig, den andra död men återuppväckt som osalig ande).
Här finns sonen Max som hamnat på kåken för att han slagit ihjäl sin flickvän. Och här finns dottern, Viktoria, som hastigt och lustigt bestämt sig för att gifta sig med en pokermiljonär. En karl som hon inte ens addat på Facebook. Det är för övrigt kring detta bröllop som Allt vi aldrig gjorde med varandra utspelar sig. Likt ryska dockor plockar Alfvén isär karaktärerna. De blir allt mindre och ynkligare.
Och det är riktigt bra till en början. Alfvén är ju en författare som med stor precision kan skriva fram darrningarna i luften från undangömda känslor. Dessutom är hon skicklig på att lägga olika berättelser bredvid varandra. I korta sekvenser återberättar hon karaktärernas historia medan tidsplanen löper igenom och över varandra, likt korsstygn. Här får vi veta hur Viktoria förvandlades till den bortskämda lilla snorvalp hon är, hur hon flackat mellan Stockholm och Ramsättra utan att känna sig hemma någonstans. Hur Harald går runt och funderar på om det är snaran eller tabletterna som gäller, för inkasso är honom i hälarna efter att han har hostat upp fiolerna för kalaset. Och hur Marianne går runt i sitt martyrium efter att den alkoholiserade Perry gick bort. Det är kort sagt en rad sorgliga historier som rullas ut. Om människor som inte känner sig hemma vare sig i sina känsloliv eller i sina kroppar. Själv kommer jag att tänka på Tua Forsströms dikt om flickan som går bland höghusen med de alltför svåra noterna i ryggsäcken och den "sakliga växande förtvivlan över att vara jag". Det är på pricken.
Men tyvärr slarvas allt bort ungefär halvvägs. För efter att ha beskrivit alla karaktärernas tomhet tio varv börjar det skramla betänkligt om romanen. Plötsligt lägger sig klichéerna som ett lätt duggregn över berättelsen och personporträtten blir allt oskarpare. Framför allt när det gäller Viktoria. Jag riktigt skruvar på mig under hennes samtal över Waynes-latten. Hur hon omväxlande kacklar om Facebook och Fistfucking. Då märks det plötsligt att det är en gammal person som har skrivit. Att någon borde ha redigerat henne hårdare och förtätat berättelsen. Och att Allt vi aldrig gjorde med varandra är en roman med en stor potential som någonstans halvvägs kapsejsar.