Som så många andra nordiska poeter har Kristin Berget studerat Litterär gestaltning i Göteborg. Hon är född och bosatt utanför Oslo. Debuten kom 2007, den andra diktsamlingen 2009 och den är alltså redan nu översatt. Det lilla Malmöförlaget Rámus har visat ett intresse för poesi från våra grannländer, tidigare exempel är den danske Per Højholt och tyskan Anja Utler. Idel nya och intressanta bekantskaper.
Bara ett par sidor in i Bergets diktsamling kommer jag att tänka på en dikt av Gunnar Ekelöf:
”I verklighet är du ingen. / Så jaglös, naken och formlös är verkligheten!” I Bergets variation låter det så här: ”Gud skapade oss till man och kvinna / så lättlurade vi är jag heter tom / du heter tom det här är en krigszon”.
Skillnaden mellan de två kanske ska läsas som queer: Berget diskuterar jaglösheten ur kategorin kön som citatet visar .
Vad är nu det här? Varför ifrågasätta något som de allra flesta tycker är en självklarhet: att vara någon eller att vara man eller kvinna. Betänk då hur mycket mer det finns än yttre likheter, en beskrivning alltid måste generalisera. På liknande sätt är det också men kategorierna man och kvinna.
Visst det är nödvändigt att göra generaliseringar, för att underlätta kommunikation. Men så måste också generaliseringar tas för vad de är. Det vet väldigt många av oss. Men vissa saker funderar vi inte över som generaliseringar, trots att de kanske är det. Så är det kanske för väldigt många med kön. Men inte för Berget.
Det finns förstås en annan sida av saken. Skammen. Berget är inte som Ekelöf, i den citerade dikten, lika bergfast säker. Nej, hon jobbar med en viss skam, som ibland görs om till skuld. Men det tydligaste som träder fram i dikterna är skamlösheten. Hon skriver: ”Jag förkastar heligheten”, drömmer om sex med heliga Maria,”fyller kroppen med allt munnen kommer över” och talar om ett perverst begär.
Detta begär kan också ses som ett sätt att glömma en förlorad partners närhet. I författarens dikt stryker en passion förbi som går över i sorg och tomhet. Kanske är det stela traditioner som får förhållandet på fall. Och en brist på självkänsla och stolthet. Därför känns det också som att skammen – att inte passa in i konventionerna – är det som Berget jobbar med i sina dikter: att få vara den man är.
Problemet är kanske bara att Berget fört in en del sliten och schablonmässig rekvisita i sina dikter. Det skapar en viss förundran hos läsaren, jag menar anslaget är så stort men det faller lite på illa valda motiv.
Ändå är det en intressant diktsamling, Bergets grundidé är värd, kanske nödvändig, att bygga dikt på: till och med lite saknad i samtidsdikten. Men dikterna kan kännas lite blyga, som om de inte vågade vara mer berättande, tydliga i sitt språk. Som om att dikter inte får ha vilka former de vill. Som om de inte litade på skammens egen komplexitet. Men förändringar kommer antagligen, på alla plan, både i Bergets dikter och de konventioner som styr vårt tänkande.